Träning och motion vecka 30

Jag är väldigt nöjd med träningen i veckan, trots en resa blev det mycket promenader, vilket känns i benen idag. Imorgon börjar jag jobba igen, så nu blir nästa utmaning att hitta tid till träningen i vardagen!

Sån besvikelse

Jag och min pojkvän var två av de 2500 Djurgårdare som tagit oss till Malmö för att se matchen MFF-DIF i lördags. Vi åkte redan i torsdags, hade bokat hotell, skulle över till Köpenhamn och helt enkelt ha en kanonhelg. Vad som hände istället har ni säkert redan läst.

Jag kommer hem från resan med en blandning av besvikelse och ilska i magen. Det är så många saker som har gått fel, så många saker som jag känner mig trött över. Det börjar med samlingen på Lilla torg i centrala Malmö. Vi har det jättetrevligt med god mat och för min del alkoholfri dryck på Victors. Vi deltar sedan i den stora marschen till arenan (inte den lilla med ca 150 pers tågade, de som för övrigt också kastade smällare på barn), och så långt var allting jättebra. Polisen gjorde ett kanonjobb och det var varken stökigt eller dålig stämning.

Problemen uppstår när någon/några börjar kasta in smällare på planen. Vi stod precis bakom mål, jag ser i princip ingenting till vänster om mig eftersom det står massor av människor med flaggor där. Varje gång det smäller blir jag lika rädd, samtidigt som jag blir argare och argare. Att matchen bryts är inget som förvånar mig.

Det som gör mig så fly förbannad är hur ett fåtal personer kan förstöra för så många! Vi la ut dyra pengar för att se det här och det enda vi fick uppleva är 12 minuter fotboll?!?

När vi gick från arenan skämdes jag för att kalla mig Djurgårdare. Jag slutar hellre gå på fotboll än att bli associerad med såna som kastar saker och slåss på läktaren. Av alla oss som var där är 99 % normala supportrar som bara vill stötta vårt lag genom att sjunga på läktaren. Men den lilla procent som vill mer lyckas förstöra för oss alla.

Jag är så jävla besviken. Och imorgon börjar jag jobba igen.

Verklighetskris

Alla som känner mig vet att jag gillar datorer, internet och alla medier som kommer med detta. Jag är aktiv på Fb, bloggar (som bekant! 😉 ) och använder nätet till det mesta faktiskt.

Dock har jag det sista året börjat inse mer och mer att det som har en framsida också har en baksida. Jag menar i det här fallet Fb. Jag har mina klasskamrater från gymnasiet som vänner på Fb. Det händer att man pratar, men för det mesta är det bara gratulationer som vi utbyter. Man kan knappast kalla dem för vänner då, eller hur? På senare tid funderar jag på att helt enkelt ta bort dem. Varför?

Jo, för att förklara vad jag menar måste jag förklara lite om det program och den klass jag gick i. Jag började gymnasiet 1999 i Jönköping. För att komma bort från lilla staden Eksjö, där jag är född och uppvuxen, sökte ett program som heter IB – International Baccalaureate. Programmet är internationellt och har intagningsprov för att antas. Man studerar ett förberedelseår som i princip följer svenska SP, och övriga två år läser man enligt IB:s plan: sex ämnen, varav ett måste vara svenska, ett måste vara englskaoch ett måste vara matematik, men i övrigt kan man välja lite. Jag läste svenska, engelsk litteratur, tyska, biologi, matematik och historia. I ettan hade jag psykologi också. I trean har man slutprov där det avgörs om man får ta examen eller inte.

När jag sökte till IB beskrevs det som ett program för människor som vill bo och arbeta utomlands, vilket jag ville (vill?). Det är också väldigt tävlingsinriktat och det är alltid fler sökanden än antagna. När jag kom in blev jag förstås överlycklig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min gymnasietid härifrån. Jag utvecklade min hetsätningsstörning på allvar, jag träffade en kille som mer eller mindre kom att dominera mitt liv, jag flyttade hemifrån, jag skaffade vänner för livet och jag upplevde en identitetskris. Jag var van att ha MVG i princip allt, jag hade lätt för mig i skolan. IB blev en chock. Det var svårt, jag fick slita för resultatet och jag upplevde mig själv som medioker i förhållande till min klasskamrater. Den känslan har format mig till den jag är idag.

Mitt självförtroende knäcktes och i samband med en extrem viktuppgång blev jag otrygg i mig själv. Jag började skolka, men tog mig samman sista året, men ärren lever kvar i mig än idag.

På fb ser jag hur mina före detta klasskompisar bor i Bryssel, jobbar på FN, är läkare och forskar. Jag kan inte hjälpa att känna att jag kunde blivit mer med mitt liv. Jag säger inte att det är fel att vara lärare, men det var inte det jag trodde jag skulle bli när jag sökte IB. Jag ville ju ut i världen, bo i andra länder och arbeta med lingvistik, datorer, litteratur! Jag funderar helt sonika på att strunta i att bli påmind, och fortsätta sticka huvudet i sanden. Just nu vet jag inte hur jag ska hantera besvikelsen över mig själv.

Bättre

Gårdagen var verkligen helt konstig, men det känns bättre idag. Jag har sovit bättre, ätit en ordentlig frukost och ser fram emot kvällens resa.

Efter att pojkvännen slutat jobba packar vi bilen och drar till Malmö. Vi ska se på fotboll på lördag, men vi tänkte passa på att gå runt lite i Köpenhamn imorgon. Ska bli riktigt najs (trots att det ska regna!).

Det innebär också att idag är sista dagen jag kan motionera mitt på dagen, för på måndag börjar jag jobba igen. På ett sätt känns det väl bra, det ska bli skönt med rutiner igen. Men å andra sidan är det ju alltid skönt att vara ledig! 😛

Vad ska ni hitta på i helgen?

Den där om promenaden

Jag läste ett inlägg hos Emma. Inlägget handlar om att många skriver att de är ute och går på powerwalk, fast det de troligtvis gör är att gå på en rask promenad. Hon postade en video om rätt teknik och funderade allmänt kring varför människor säger att de powerwalkar om det nu inte är vad de gör.

Jag blev rätt fundersam av hela inlägget. Jag tillhör ju en av de amatörer som powerwalkar frekvent (då mina benhinnor tilllåter). För mig innebär en powerwalk en mycket rask promenad där även armarna är involverade. Måhända att jag inte har rätt teknik, men ska jag fortfarande inte kunna säga att det är en powerwalk jag utför?

Jag zumbar flera gånger i veckan också. Än har jag inte lärt mig alla steg, jag har fortfarande inte riktigt lärt mig att höftvickningar och booty shakes, men jag gör mitt bästa och övar, övar, övar! Kan jag inte säga att jag zumbar då, eftersom min teknik inte är rätt?

Diskussionen intresserar mig (språklärare som jag är), men ju mer jag tänker på det, desto mer kommer min färgar min bakgrund som hetsätare hela min uppfattning. För mig är det en oerhörd seger att ens vilja gå ut och göra något – frivilligt! Jag räknar inte kalorier, jag väger inte min mat, och det enda jag mäter mina promenader med är tid, för att kunna se om jag förbättrar mig. Är det då så fel om jag upplever min träning som en powerwalk och sedan registrerar den som det?

Måhända att det ser roligare ut på pappret att det står ”powerwalk” än ”promenad”, och om syftet är att motivera sig själv tycker jag det är helt rätt. Precis som att jag tycker det är helt rätt att säga att jag zumbar fast jag inte kan alla steg.

(Jag vill bara påpeka att Emma inte på något sätt påstått att någon har fel eller att det borde kallas något annat, utan hon bara funderade kring saken!)