En del av historian

I september 2010 mådde jag som sämst. Jag tror inte jag mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag mellan aug-09 och sep-10 varit med om:

– ett uppbrott på mitt dåvarande förhållande, efter 10 år
– en flytt från Småland till Göteborg
– ett nytt jobb som gymnasielärare
– träffat en ny kille
– flytt till Stockholm
– nytt jobb i Stockholm
– flytt inom Stockholm ytterligare 2 ggr
– bytt jobb igen

… och femtielva andra saker som jag inte rikigt vågar dela med mig av än. Summan av kardemumman var i alla fall att i september mådde jag så dåligt att det fanns bara ett alternativ: säka hjälp.

Redan fem-sex år tidigare började jag inse att jag antagligen hade en ätsörning, eftersom jag insåg att mitt förhållande till mat inte tillhörde det normala. Jag hetsåt flera gånger i veckan, gömde mat och godis i garderoben och handlade minst en gång varje dag. I stort sett hela min existens gick ut på att äta och planera vad jag skulle äta sedan.

Jag vände mig till min vårdcentral för att få hjälp. Jag fick kontakt med en väldigt trevlig och hjälpsam läkare, och tillsammans kom vi överens om att hon skulle remittera mig till SCÄ, Stockholms Centrum för Ätstörningar. Remissen skickades i september och i december fick jag en första tid att träffa en psykoterapeut som skulle samordna min terapi. Den första gången jag gick dit fick jag göra olika tester och vid sessionen slut hade jag svart på vitt: hetsätningsstörning med lätt depression. Vad ska man säga? Lättnad över att jag inte är ensam med diagnosen och ledsen över att det gått så långt.

I samband med mitt första besök på SCÄ började jag skriva matdagbok, något som jag fortfarande gör varje dag. Jag visste ju redan när jag började att mitt matintag var skevt, men jag trodde aldrig att det var så off! I januari började jag i en dietistgrupp med andra tjejer med liknande problematik. Jag kan absolut säga att det förändrade mitt liv. Jag fick lära mig om regelbundenhet, portionsstorlekar, att äta i sällskap med andra och helt enkelt öva på att äta normalt. De sessionerna la grunden till nästa steg: kognitiv beteendeterapi.