Verklighetskris

Alla som känner mig vet att jag gillar datorer, internet och alla medier som kommer med detta. Jag är aktiv på Fb, bloggar (som bekant! 😉 ) och använder nätet till det mesta faktiskt.

Dock har jag det sista året börjat inse mer och mer att det som har en framsida också har en baksida. Jag menar i det här fallet Fb. Jag har mina klasskamrater från gymnasiet som vänner på Fb. Det händer att man pratar, men för det mesta är det bara gratulationer som vi utbyter. Man kan knappast kalla dem för vänner då, eller hur? På senare tid funderar jag på att helt enkelt ta bort dem. Varför?

Jo, för att förklara vad jag menar måste jag förklara lite om det program och den klass jag gick i. Jag började gymnasiet 1999 i Jönköping. För att komma bort från lilla staden Eksjö, där jag är född och uppvuxen, sökte ett program som heter IB – International Baccalaureate. Programmet är internationellt och har intagningsprov för att antas. Man studerar ett förberedelseår som i princip följer svenska SP, och övriga två år läser man enligt IB:s plan: sex ämnen, varav ett måste vara svenska, ett måste vara englskaoch ett måste vara matematik, men i övrigt kan man välja lite. Jag läste svenska, engelsk litteratur, tyska, biologi, matematik och historia. I ettan hade jag psykologi också. I trean har man slutprov där det avgörs om man får ta examen eller inte.

När jag sökte till IB beskrevs det som ett program för människor som vill bo och arbeta utomlands, vilket jag ville (vill?). Det är också väldigt tävlingsinriktat och det är alltid fler sökanden än antagna. När jag kom in blev jag förstås överlycklig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min gymnasietid härifrån. Jag utvecklade min hetsätningsstörning på allvar, jag träffade en kille som mer eller mindre kom att dominera mitt liv, jag flyttade hemifrån, jag skaffade vänner för livet och jag upplevde en identitetskris. Jag var van att ha MVG i princip allt, jag hade lätt för mig i skolan. IB blev en chock. Det var svårt, jag fick slita för resultatet och jag upplevde mig själv som medioker i förhållande till min klasskamrater. Den känslan har format mig till den jag är idag.

Mitt självförtroende knäcktes och i samband med en extrem viktuppgång blev jag otrygg i mig själv. Jag började skolka, men tog mig samman sista året, men ärren lever kvar i mig än idag.

På fb ser jag hur mina före detta klasskompisar bor i Bryssel, jobbar på FN, är läkare och forskar. Jag kan inte hjälpa att känna att jag kunde blivit mer med mitt liv. Jag säger inte att det är fel att vara lärare, men det var inte det jag trodde jag skulle bli när jag sökte IB. Jag ville ju ut i världen, bo i andra länder och arbeta med lingvistik, datorer, litteratur! Jag funderar helt sonika på att strunta i att bli påmind, och fortsätta sticka huvudet i sanden. Just nu vet jag inte hur jag ska hantera besvikelsen över mig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s