Under ytan

Sedan jag påbörjade min KBT har jag upptäckt en del saker. Den senaste tiden har jag funderat mycket på ångest och allt som hör därtill.

Idag ska jag gå till tandläkaren för första gången på flera, flera år. Jag har tandläkarskräck sedan jag hade tandställning i tonåren, men förra veckan pratade jag med en kollega som råkat ut för inte så trevliga saker just på grund av att hon inte gått till tandläkaren i tid. Jag beställde en tid och idag är det alltså dags. Under de dagar som gått sedan jag beställde tiden tills idag har ångesten gått upp och ner. Vissa dagar har det känts bra, vissa dagar har det varit jättejobbigt.

Genombrottet kom i förrgår. Den sorgliga sanningen är att jag kan se att jag har hål i tänderna. Jag har ju redan sett det, så vad är jag rädd för med att gå till tandläkaren? Jo, jag är mest rädd för att bli tillrättavisad, utskälld för att jag inte skött om mig själv. Jag är rädd för skammen som kommer med det, snarare än den fysiska aspekten av att någon petar runt i min mun.

Men är det inte en del att vara vuxen att ta ansvar för det man gör (eller inte gör)? Jag känner mig redo att möta min ångest, och acceptera verkligheten så som den är. Om det sedan innebär flera lagningar så får det väl vara så.