Action

20110815-205317.jpg

Vansinnigt trött efter en händelserik dag med brandövningar och hållagning hos tandläkaren. Kan riktigt höra sängen ropa efter mig.

Off

Jag har påbörjat många blogginlägg den här helgen, men någonstans i andra eller tredje meningen tar det stopp. Jag vet inte hur jag ska fortsätta, eller hur mycket man ska säga egentligen.

Någonstans har en insikt vuxit fram. Det handlar både om mig och om min omgivning, och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. Samtidigt blir jag mer och mer förvirrad av andra saker, och plötsligt vet jag varken upp eller ner.

Ni förstår, saken är den att jag varit hetsätningsfri sedan i maj. Snart 4 månader. Wow. Det är knappt så jag förstår det själv. Ångest har blivit något som fortfarande finns där, som kryper fram emellanåt, men som istället för mat nu behandlas med tankar, tårar och dagboksanteckningar. Mitt i fredagens ångest slog det mig varför jag känner mig vilsen. Jag har inte varit frisk/symtomfri någon gång tidigare under mitt vuxna liv. Jag vet inte riktigt vem jag är utan hetsätningen.

Jag äskar att jag inte behöver göra det längre, men det är så otroligt skrämmande att inte veta vem man är riktigt. Jag kommer på mig själv att tänka att jag är onormal, att jag borde vara och reagera som alla andra, men samtidigt säger magkänslan något annat än huvudet. Förvirrad är bara förnamnet på mig nu.