Nu jäklar!

20111031-082916.jpg

Arbetsintervju om en liten stund. I will kick ass! Önska mig lycka till!

Vadå? Är det omöjligt?

Alltså, jag måste erkänna att jag är besviken. Och rädd.

Jag har följt en blogg om en tjej som självmant gått ner väldigt mycket i vikt. När jag säger mycket så menar jag MYCKET. Helt själv, med stöd av kalorier, GI och motion. Nu har hon bestämt sig för att söka om en gastric bypass. Säkert helt rätt beslut för henne, men jag blev oerhört besviken.

Någonstans har jag sett upp till henne och tänkt: ”kan hon så kan väl jag!”. Kan jag inte nu? Ska vi behöva operera oss för att behålla en normal vikt? Är det kört för att man försökt gå ner innan, men inte lyckats?

Ska jag behöva spendera hela mitt liv som tjock bara för att jag inte vill bli skuren i? Jag vill inte vara tvingad att äta kosttillskott, riskera laktosintolerans eller inte kunna dricka ett glas vin till maten. Jag vill inte att kroppen och utseendet ska vara allt. Ändå får jag panik vid tanken på att gå upp mina kilon igen. Jag blir rädd om jag förstört mig så till den grad att jag inte längre går att laga.

Men mest av allt känner jag mig besviken. Så himla orättvist för hon verkar vara en så fin tjej.

Att göra om sitt liv

Det är en stor sak att förändra sitt liv. Oftast sätter man igång den stora planen, men vet precis hur man ska göra. I början planerar man minutiöst, man bokför varenda förändring och man peppar sig själv till oändlighet.

Jag har kommit förbi det stadiet. Jag planerar fortfarande, men inte lika ingående. Jag noterar inte allt längre, men å andra sidan hetsar jag inte heller upp mig över lite motgångar. (Frustration är dock en annan sak!)

Betyder det att man har kommit en bit på vägen, eller betyder det att jag blivit slapp? Kan det finnas en fara i att planera och registrera allt?

Hemma igen

Nu är jag äntligen hemma efter att ha spenderat helgen i Helsingfors. Jajamensan, här vankades det EM-kval-fotboll på hög nivå! Nå ja, blöt nivå i alla fall. Jag har nog aldrig varit med om en blötare match. Blåsigt var det också.

Vi flög dit med Norwegian och tog färjan hem. Nu är man både trött och ganska kroppsligt utmattad. Ser fram emot en hyfsat lugn vecka utan kvällsmöten och annat tjafs. Imorgn blir det nya härliga tag med motion och mat också! 🙂

20111009-215040.jpg

Klar! Eller?

Igår hade jag min sista KBT-session mot hetsätning. Jag har jobbat med maten, mina känslor och mitt beteende. Resultatet? -13 kg i vikt, -10 cm i midjan, hetsätning i stort sett borta (yay!) och en starkre jag.

Men det är skrämmande också. Skrämmande som i ”nu har du gått i terapi och ska vara fixad”, men tänk om jag inte är det? Tänk om jag bara tror att jag är klar och frisk, men i själva verket har jag aldrig börjat, utan jag har bara drömt det här?

Så klart jag inte tror det på riktigt. Jag vet ju vilka förändringar jag gjort och hur jag har kämpat med det. Det finns svart på vitt hur mycket mer jag älskar mig själv nu, hur mycket starkare jag är och hur mycket mer jag orkar.

Det är stort.

Vad jag har gjort är enormt för mig själv. Och jag är stolt, så j ä v l a stolt!