Att våga ta steget

Från den dagen jag hade kraft och mod att lämna ett psykiskt nedbrytande förhållande har jag börjat omdefiniera relationen med mig själv. Det började i liten skala, ett lättare ifrågasättande om vad jag ville. Först var det mest småsaker, var skulle jag bo, hur ville jag inreda min lägenhet, vilka kläder ville jag använda. Samtidigt började jag inse mer och mer, att det arbete jag valt och utbildat mig till – lärare – kanske inte var för mig i alla fall.

Jag valde utbildningen eftersom det var det enda som fanns på min hemort som jag hade det minsta intresse av att läsa. När jag valde var jag fast i det nedbrytande förhållandet, och det var lättare att göra honom till viljes, än att stå upp och göra vad jag ville. Jag gick i alla fall utbildningen, tyckte det var ganska lätt och tog så småningom examen. Fick jobb. Inga problem.

Men när jag skulle göra detta själv, på annan ort, med ett fritt liv började tvivlen komma. Jag trivdes inte med arbetsuppgifter, kollegor eller arbetet som sådant. Trots att jag bytt jobb sedan dess har känslan hängt med. Så även till mitt nuvarande jobb, även om det varit bättre här än innan.

Jag är ju förstås inte dummare än att jag fattar att min situation privat (hetsätning, KBT och nu ångesten som jag troligtvis alltid haft, men ändå tryckt ned) har påverkat hur jag känner för mitt arbete. Jag är helt säker på att jag förknippar mitt jobb med mycket ångest.

I alla fall har de senaste månadernas framgångar fått mig att våga ta ett stort steg – jag har sagt upp mig! Jag söker mig bort från läraryrket för att se vad annat man kan jobba med, om jag kommer sakna läraryrket eller om jag bara kommer älska att göra något annat! Jag är stolt över mig själv och hoppas på något riktigt roligt! 🙂

Annonser

Varning för gnälligt inlägg!

Usch, idag är en sån där dag där jag bara är irriterad på allt. Värst var det nog tidigt i morse när jag tog bilen till jobbet.

Alltså, vilka idioter till människor det finns! Byter filer utan att blinka, kastar fimpar genom fönstret utan en endaste tanke på att det är andra som får fimparna på sina bilar! Man kastar sig ut i luckor som knappt finns och tvingar andra att tvärbromsa, eller sitter helt upptagen med att prata i sin mobiltelefon, och är ouppmärksam på vad man ska göra.

Suck.

Jag vet att jag heller inte är Guds bästa barn, och att jag också kan vara stressad eller okoncentrerad ibland. Men jag var bara tvungen att skriva av mig.