Back to basic

Nej hörrni, nu har bloggen varit alldeles för dyster ett tag. Inte kul!

Nu räcker det med funderingar, tvivel och second guessing. Framåt! 🙂

20120229-215658.jpg

Annonser

När en vänskap dör

Den sista tiden har jag grubblat mycket på det här med människor, våra relationer till andra människor och hur man ändras i takt med att man blir äldre. Självklart ändras man hela tiden, men jag kan verkligen säga med stort eftertryck att jag absolut inte är samma människa idag som jag var för dryg tre år sen. Där emellan är det stor skillnad.

Och det är väl egentligen inte så konstigt? Jag har hunnit gå igenom så mycket saker på de här tre åren, att förändring blev en förutsättning för att jag ens skulle kunna existera på en normal nivå idag. Men det gör ont när jag inser att jag förändrats men en mycket nära vän har inte gjort det.

Plötsligt är vi, som en gång i tiden stod så nära varandra, som främlingar. Vi delar inte längre samma värderingar, vi kan inte diskutera med varandra, vi har svårigheter att se varandras synvinklar.

Jag säger vi, men i ärlighetens namn menar jag egentligen ”han”. Jag har försökt sätta mig in i hans tankar, försökt vara förstående och försökt visa medmänsklighet. Istället har jag fått tillbaka anklagelser, dumma påståenden och ordrar så som: ”du får inte kontakta mig förrän du inte umgås med den eller den längre”.

Sådant gör mig vansinnig. Jag har varit i ett stådant förhållande tidigare – och jag vill verkligen poängtera här att det absolut INTE är min blivande man jag pratar om! – där det ställdes krav på mig vem jag fick umgås med och inom vilka ramar. Jag fullkomligt vägrar att utsätta mig för det igen.

Och det var när det mailet kom som någonting i mig brast. Min vän, som stått vid min sida i vått och torrt, har blivit en främling. Jag vet inte vem han är längre, men jag gillar inte det jag ser. Det är med sorg jag lägger ner nu, jag orkar inte försöka övertyga honom om att hela världen faktiskt inte är hans fiende. I nästa andetag kallar han mig psykiskt instabil när jag är mer stabil nu än jag någonsin varit i hela mitt liv. (Misstanken från min sida är att jag antagligen är svårare att manipulera nu än tidigare, men det skulle han ju aldrig erkänna.)

Men när en vänskap dör är det på samma sätt som när ett förhållande dör. Man måste bearbeta alla minnen, och plötsligt kommer man bara ihåg allting som var bra. 13 år är lång tid att smälta. Kanske är det okej att gråta lite ändå?

Bildens källa.

Motivationsbloggarnas baksida

Vi har alla sett dem, och de flesta av oss som håller på med någon form av viktminskning har en eller två (eller sju) bloggar under våra favoriter när vi surfar. Jag ska villigt erkänna att jag har ett tjugotal bloggar som jag följer regelbundet, och för det mesta blir jag inspirerad på rätt sätt.

Men… på senare tid har jag börjat reagera på lite andra saker också. Och här inser jag att jag antagligen kommer skjuta mig själv i foten, eftersom jag själv skriver om samma saker. I alla fall… Det handlar om alla för- och efterbilder, om peppningstalen och tabeller där man rigoröst redovisar måtten ner till mm eller vikten ner till grammet.

När man skriver det här vill man förmedla att man är glad, precis som jag gjorde i inlägget nyss, med viktkurvan. Man vill visa att man gjort något bra, få lite bekräftelse. Men när man som jag har mycket tvivel och oro i sig kan alla de där inläggen istället dra igång en ”är-det-fel-på-mig-som-inte-går-ner-20-cm-i-midjan-per-vecka”-tankar. Och de tankarna är svåra att värja sig mot.

Det är precis som om den rena mängden bloggare som skriver om samma saker gör det hela till en slags norm. ”Om hundra andra tjejer klarar av att gå ned två kilo i veckan, då måste det ju vara fel på mig som inte gör det.” Logiskt sett kanske man inser att det är varken sunt eller hållbart, men det lilla fröet har redan satt sig och rätt som det är sitter man där med tvivel i halsen.

Så det så.

Vårkänslor

Bilder lånade från Euroflorist respektive Evans.

 

Våren börjar så smått komma till huvudstaden. Jag älskar våren! Krokus och snödroppar som försiktigt skjuter upp ur jorden, snö som bildar små silverströmmar nerför gatorna och solen som värmer frusna vinterkinder.

För att fira vårens återkomst (ja, jag vet att det är tidigt i februari, men man måste ju få drömma!) har jag beställt en vårjacka från Evans, en butik med säte i England för tjejer som drar stora storlekar. Den fantastiska jackan ovan är en kreation i fuskskinn och av märket Lovedrobe. Inte så förskräckligt dyr var den heller.

Annars glädjer jag mig åt tulpaner just nu. Rosa, vita, gula… i alla regnbågens färger! Näst efter rosor är nog tulpaner den blomman jag föredrar att ha på bordet. Inget säger vår mer än solen som lyser in på ett bord där tulpaner stoltserar. 🙂

Vad är vår för er?