Något lugnare

Äntligen fredag! Jag har längtat så himlans mycket!

Det händer inte mycket annars. I onsdags (tror jag det var) nådde jag ett stort mål, -25 kg! Jag är så nära två-siffrigt nu att jag kan nästan ta på det! 😀

20120217-203345.jpg

Ursäkta alla egobilder!

Vad som inte är så bra dock, är att huvudet inte hänger med i förvandlingen. Jag känner mig fortfarande likadan som jag gjorde när jag vägde som mest, och eftersom motionen är ganska lidande just nu, så känner jag inte av den förvandlingen heller. Jag tänker på intet sätt lägga av, men för en liten tid tar jag det lugnt och försöker hålla vikten istället. Det känns i alla fall bra på det sättet!

 

Tystnad

Här hade jag skrivit en lång text om hur mycket jag skäms över att folk skiter i sitt lag när de behöver oss som mest. Jag hade skrivit om hur det är att gå emot strömmen, att stå upp för vad man tycker, och vad det innebär att tänka själv. Jag hade skrivit om kärlek till en klubb, om att stötta i vått och torrt, om att stå där även när det stormar.

Jag tog bort den. Varför då? Tycker jag fortfarande inte allt det där? Jo, det gör jag. Men det räcker att se människors reaktioner på supportersidan, eller läsa folks kommenterar efter matchen. De fattar fortfarande inte.

Jag tycker så synd om Djurgården som måste slåss mot sina egna supportrar. Det var inte så det lät när jag första gången kom till Stockholm. Då pratade man om kärlek till en klubb, alltid oavsett, om att sjunga ut andra klackar och skapa stämning oavsett vilken match det var.

Utanför mitt fönster yr snön, och det är inte med lite sorg i hjärtat som man längtar efter fotbollssäsongen. Men, kvalserie eller ej, jag är där. Och jag kan stolt säga att jag var där igår, genom hela förnedringen. Synd att de som kallar sig mer ”äkta” Djurgårdare än vi andra inte kan säga samma sak.