Jag tänker blomma utan er!

Den här dagen har varit (är?) en av de värsta dagarna hittills i mitt liv. Och ändå har ingen dött, jag har inte råkat ut för någon olycka och inget har hänt min familj eller vänner.

Trots det önskar jag att jag kunde gå tillbaka, hoppa över dagen eller bara snabbspola tills jag ligger i sängen och ska sova. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar andas i orkanen av känslor som blåser i mig.

På två sekunder raseras allt som jag byggt i över två år, bara på grund av några enkla ord på en skärm. De var inte ens menade för mig, jag skulle troligtvis inte ens se dem. Men det gjorde jag. Och plötsligt är jag tillbaka i helvetet, i mardrömmen som aldrig tog slut. (Men det gjorde den, jag tog mig ut själv! JAG TOG MIG UT!)

Som om inte det vore nog raseras nästa grej. Du var med från början, när all skit började. 12 år. 13 hade det blivit i år. Du är snabb på att tala om för mig vad jag har gjort fel, men själv kan du inte ens förstå att du varit delaktig. Varsågod. Kör hårt, men kom ihåg att du gjort ditt val. När det kraschar (varför skulle det vara annorlunda den här gången?) då finns inte jag där. Det har du sett till. Skyll inte på någon annan.

Jag vill bara gå hem nu, krypa ner under mitt täcke och inte komma ut igen. Jo, kanske när det är vår. Jag tänker blomma utan er, era jävlar. Dra åt helvete båda två och våga aldrig så mycket som andas åt mitt håll igen!

Annonser

Att jag aldrig lär mig

Människan är en dum, dum, dum varelse. Jag lär mig aldrig. ALDRIG. Oavsett hur mycket skit som grävs upp, hur många kilo salt som trycks ner i ett bottenlöst sår. Jag lär mig aldrig.

Fy fan för dig som får mig att må såhär.

När är gränsen nådd?

Jag funderar ganska mycket på det här med gränser och när man når den. Alla är nog överens om att alla har gränser, och att vi alla går över dem emellanåt. Men vad gör man då? Och värst är väl när andra går över ens gränser åt en. Hur säger man ifrån till någon annan att gränsen är nådd?

Jag råkade ut för en intressant, men knappast ovanlig sak på jobbet idag. Det handlar förstås om en elev som inte håller med om mina regler i mitt klassrum. Eleven i fråga ställer till med ett himla liv när jag tillrättavisar denne, och springer sedan till sin mentor. En kvart senare kommer eleven tillbaka och sätter sig ner och jobbar som om ingenting hänt.

För mig blir det här en irriterande och störande situation. Inte nog med att eleven trampade över gränsen för vad som är okej beteende i ett klassrum, eleven höjde rösten åt mig och betedde sig generellt hotfullt. Var står det i mitt uppdrag att jag måste ta den skiten? När eleven kliver över min gräns, har jag då inte rätt att försvara den?

Tyvärr känns det som om jag förlorat kampen innan jag ens börjat. Eleven har redan flera speciallösningar, och någonstans känns det som om det yttersta hotet, det vill säga ”då kan du inte gå kvar på skolan”, det hotet har redan använts men aldrig förverkligats på grund av vårdnadshavares förtvivlade telefonsamtal varje gång vi försöker.

Så då sitter man här, ensam med en elev som beter sig hotfullt vid tillrättavisningar, som man redan använt alla hot på, som har kapaciteten kunskapsmässigt att nå målen, men tydligen inte beteendemässigt, som gång på gång går över gränsen… och jag känner mig utan stöd.

Hur sjutton kan det vara mitt uppdrag?