När en vänskap dör

Den sista tiden har jag grubblat mycket på det här med människor, våra relationer till andra människor och hur man ändras i takt med att man blir äldre. Självklart ändras man hela tiden, men jag kan verkligen säga med stort eftertryck att jag absolut inte är samma människa idag som jag var för dryg tre år sen. Där emellan är det stor skillnad.

Och det är väl egentligen inte så konstigt? Jag har hunnit gå igenom så mycket saker på de här tre åren, att förändring blev en förutsättning för att jag ens skulle kunna existera på en normal nivå idag. Men det gör ont när jag inser att jag förändrats men en mycket nära vän har inte gjort det.

Plötsligt är vi, som en gång i tiden stod så nära varandra, som främlingar. Vi delar inte längre samma värderingar, vi kan inte diskutera med varandra, vi har svårigheter att se varandras synvinklar.

Jag säger vi, men i ärlighetens namn menar jag egentligen ”han”. Jag har försökt sätta mig in i hans tankar, försökt vara förstående och försökt visa medmänsklighet. Istället har jag fått tillbaka anklagelser, dumma påståenden och ordrar så som: ”du får inte kontakta mig förrän du inte umgås med den eller den längre”.

Sådant gör mig vansinnig. Jag har varit i ett stådant förhållande tidigare – och jag vill verkligen poängtera här att det absolut INTE är min blivande man jag pratar om! – där det ställdes krav på mig vem jag fick umgås med och inom vilka ramar. Jag fullkomligt vägrar att utsätta mig för det igen.

Och det var när det mailet kom som någonting i mig brast. Min vän, som stått vid min sida i vått och torrt, har blivit en främling. Jag vet inte vem han är längre, men jag gillar inte det jag ser. Det är med sorg jag lägger ner nu, jag orkar inte försöka övertyga honom om att hela världen faktiskt inte är hans fiende. I nästa andetag kallar han mig psykiskt instabil när jag är mer stabil nu än jag någonsin varit i hela mitt liv. (Misstanken från min sida är att jag antagligen är svårare att manipulera nu än tidigare, men det skulle han ju aldrig erkänna.)

Men när en vänskap dör är det på samma sätt som när ett förhållande dör. Man måste bearbeta alla minnen, och plötsligt kommer man bara ihåg allting som var bra. 13 år är lång tid att smälta. Kanske är det okej att gråta lite ändå?

Bildens källa.

Annonser

4 reaktioner på ”När en vänskap dör

  1. Evelina skriver:

    Lustigt & lustigt är det ju inte alls! Men detta hände mig exakt idag! Värsta mailet från en människa jag knappt har känt i 5-6 mån. Men därav även slutet! Ok om man har känt varandra så här länge, då är det ju värt att ”laga” men inte mitt. Och hela tiden kommentarer si och så och anklagelser hit och dit. Kan man inte få vara sig själv med sin vän då är det ingen riktig vänskap!
    Trist men sant. 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s