En torsdagseftermiddag i mars

En torsdagseftermiddag i mars sitter jag och funderar på vad smärtan i det förflutna handlar om. När är det dags att släppa taget och gå vidare? När han man lagt tillräckligt med tid och tårar, så att man till slut kan borsta av sig och säga ”nu är det nog”?

Är det när man kan se fotografier utan att det känns som om någon gett mig en spark i magen? Eller när jag faktiskt kan inse att vissa saker var bra och vissa var dåliga, men att jag tog mitt livs bästa beslut när jag steg ut genom dörren? Eller är det när jag inser att hur olyckliga än vi var tillsammans så behöver inte det betyda att någon av oss är värdelösa människor?

Kan det faktiskt vara så att vi lockade fram det värsta hos varandra? Och att nu, när vi båda gått vidare på varsitt håll med olika saker, så är det faktiskt snarare ett kvitto på att vi inte passade ihop, än att vi gjorde ett misstag som lämnade varandra? Jag ångrar mig inte, inte för en sekund, men jag har haft svårt att förlåta.

Nu känner jag så, att jag måste förlåga. Jag vill förlåta, för att jag ska kunna gå vidare. Och nu väljer jag att ställa mig upp, borsta av mig damm och gamla minnen och helt enkelt förlåta dig för att du inte förstod mig bättre. Men mest av allt förlåter jag mig själv för att jag stannade, tog emot och inte vågade lämna. Jag förlåter mig själv för att jag ännu inte visste vad som var bäst för mig.

Bildens källa.

Att kurera en förkylning…

Jag har gått ett tag (läs: veckor) och haft känslan av en begynnande förkylning i kroppen, men den bryter liksom inte riktigt ut. Det har gjort att jag inte tränat ordentligt, utan jag tänker hela tiden att jag ska bli ”frisk”. Det verkar ju dock inte hända. Nåväl.

Nu har jag tagit saken i egna händer och påbörjat min hemmasnickarade anti-förkylnings-grejsimojs. Det vill säga C-vitaminbrus, zinktabletter och Echinahex som droppas i C-vitaminet. Om det blir någon effekt återstår att se!

20120308-111350.jpg