Man glömmer så lätt

För ett år sen var jag i mitt livs värsta form, kom inte i 90 % av mina kläder, hetsåt mest jämt och brydde mig inte så mycket om vart jag var på väg i livet.

Nu är jag på väg mot mitt livs bästa form, jag kommer i kanske 70 % av mina kläder, jag hetsäter typ aldrig och bryr mig väldigt mycket om vart jag är på väg.

Det är lätt att glömma hur dåligt man har mått när man mår bra och det är lätt att glömma att det faktiskt går att må bra när man mår dåligt. Jag är tacksam för att bloggen hjälper mig minnas, och att jag inte raderat alla bilder på  mig när jag var som störst. För det är lite det som jag gjorde att jag började tänka på det här.

Jag känner en del folk som inte vill kännas vid att de varit tjocka, utan plockar bort alla stora bilder (eller tar bort taggen) på sig själva. Varför? Är det så mycket skam i att vara tjock att man inte ens ska kunna erkänna det för sig själv?

Inte okej? Bild från nyår 2010.

Okej, det är jobbigt, det tycker jag också. Jag var ju inte heller dem som direkt hoppade av glädje när kameran kom fram. Men jag tror verkligen på det här med att vara stolt över den man är – oavsett om man varit tjock, smal, sjuk, frisk… Överhuvudtaget när man mått dåligt och sedan ändrat det till något bättre!

Så jag tänker inte ta bort gamla bilder eller taggar där jag är tjock. Jag var som jag var, och nu är jag som jag är – STOLT