Tillbaka i vardagen

Tillbaka i vardagen igen, om än bara för en dag. Det känns riktigt skönt med ledig dag imorgon.

Vi hade det riktigt skönt i Riga (igen). Soligt, varmt och mysigt. Jag har till och med fått lite färg i ansiktet. Härligt.

Kryssningen var också helt okej. Lite för mycket alkohol med mina mått mätt, med tanke på att jag nästan aldrig dricker annars.

Strawberry Daquiri från en av de många uteserveringarna i Riga.

I fredags firade jag -30 kg, men efter en helg av (kanske inte totalt) svullande känns det svårt och konstigt att gå tillbaka till ett hälsosamt liv igen. Konstigt det där.

Jag vet i alla fall att jag inte vill gå upp allt igen, och det kommer räcka en lång väg!

Bra roligt

Haha, ibland är livet bara för roligt. Vi var ju i Riga förra helgen för att hälsa på en vän. Den här helgen ska andra vänner bjuda oss på kryssning, och vart går den då? Jo Riga! 🙂

Nu gör det mig ingenting, eftersom Riga var jättemysigt. Dessutom ska det bli strålande sol och varmt igen. Tyvärr kunde vår vän inte komma och möta oss i helgen, men vi får det säkert bra ändå.

Det händer faktiskt saker!

Ibland behöver jag påminna mig själv om saker faktiskt händer, att det jag gör faktiskt förändrar mig.

Förr:

  • Kunde jag bara har ringar som var ställbara
  • Ville jag gömma mig under svarta kläder
  • Skulle all mat vara lättlagad och gärna komma färdig ur en låda
  • Kom merparten av energin från godis
  • Var målvikt bara ett ord

 

Nu:

  • Kan jag ha de stora ringarna i de flesta sortiment
  • Vill jag använda färg och form
  • Lagar jag gärna mat från grunden med mycket grönsaker i
  • Kommer merparten av energin från mat istället för godis
  • Är målvikt ett mål som går att nå, inte bara ett ord

 

För att inte tala om den generella känslan i kroppen när man faktiskt vill gå en promenad, när man vill röra på sig och när man faktiskt kan knäppa sin byxor i strl 48, även om de inte sitter så bra. 😉

<3

Jag blir alltid lika överväldigad när jag öppnar mig som jag gjorde igår, och får så fin respons tillbaka! Det hjälper verkligen att veta att man inte är själv, och att det man skriver faktiskt ligger till nytta för någon annan! Det är det som gör att man orkar ta ett steg till, orkar resa sig upp och fortsätta limma.

Hur nedstämd jag än känner mig, hur trasig jag än är, vill jag ställa mig upp och försöka igen. Annars finns det ju inget syfte, eller hur? Oavsett om det gäller självbilden eller viktminskningen.

Igår läste jag på en blogg att det inte är någon idé att ens försöka gå ner i vikt, för 95 % av alla som försöker går ändå upp allt de gått ned och lite till inom ett år. Jag blev förbannad.

För mig är det inte okej att bara ge upp! Vadå, ska jag acceptera att jag blivit sån här och att det absolut inte går att göra något åt det?! Bull****!

Jag tänker kämpa på varje dag, så gott det går. Oavsett om det blir jobbiga dagar som igår, eller fantastiska dagar där allting bara går som på räls.