Never thought it would end this way

The story was supposed to last
You never was supposed to be
Just somebody in the past
Somebody I used to see

Trouble crept up on us
The warning never came in time
Before I knew it we were dust
Just left behind, left behind

Changes come but where they go
You never know

 

Jag tänker på dig rätt ofta. Det var ju inte såhär det skulle bli. Ibland ångrar jag mig, ibland inte. Men någonstans, långt inne i mig känns det konstigt att det blivit som det blivit.

Annonser

Dagen efter

Det är konstig känsla av bakfylla (fast jag inte druckit något), trötthet (fast jag sovit åtta timmar) och seghet som jag sitter här idag. Anledningen? Jo, Djurgården är inte en elitserieklubb längre, utan en allsvensk klubb. (Det gäller hockey för er som inte är insatta).

Det är rätt okej, för mig alltså. Jag kommer stå där i höst i alla fall och visa mitt stöd. Jag kommer konsekvent vägra bua ut spelare eller ledning under den hemmamatch som är kvar, något jag tyvärr inte kan säga för en del andra. Tro mig, jag är lika besviken som alla andra. Jag kan också känna frustrationen, irritationen och ilskan, och jag vill också se en förändring.

MEN…

Jag tänker aldrig någonsin stå och hata mer än jag älskar.

Jag tänker aldrig någonsin hota andra supportrar för att de inte delar min åsikt.

Jag tänker aldrig någonsin tappa omdömet så mycket att jag tror att jag som person eller individ är större än klubben.

Då blir det allsvenskan nästa år då. Bildens källa.