I augusti är det tre år sen jag lämnade Småland för nya äventyr i Göteborg och Stockholm. Man byter utsikt från sitt fönster och mark under fötterna, men ärren man bär med sig då? Jag blev så frukstansvärt ärrad under mina 10 år i Jönköping. Jag läker fortfarande, men ibland undrar jag. Är det verkligen läker som man gör?
Att läka betyder ju att ett sår växer igen, helas, men att det kanske blir en liten defekt kvar som påminner dig om att en gång i tiden hade du en skada som gjorde ont, just där. Det går att sätta plåster på fysiska sår, lagga gips och bandage och äta smärtstillande tills allt är okej. Men hur plåstrar man om en trasig själ, ett brustet själförtroende och en själbild i bitar?
Det känns som om jag har pusslat så länge nu. Jag tror hela tiden att jag är klar, att nu är bara ärren kvar och inte smärtan. Men sedan kommer den lilla, lilla påminnelsen och pang så brakar pusslet ihop. Jag börjar limma igen, och tänker att den här gången är limmet starkare. Oftast är det också så. Och jag får hjälp att pussla.
Hjälper det verkligen? Skärvor som limmas ihop är fortfarande en defekt helhet. Kommer jag alltid vara defekt nu? Kommer jag aldrig komma undan hur jag kände? Är ett ärrat inre allt jag kan hoppas på nu?
