Allvar

Jag och mannen bestämde redan när vi förlovade oss 2010 att vi skulle gifta oss 2014. I skrivande stund är det drygt två år till dagen D och vi har börjat planera på allvar. Checklistor har gjorts, en preliminär gästlista skrivits och en preliminär budget är satt. Och ja, jag har redan panik. Hur ska vi hinna ro allt det här i land? Hur ska vi ihop allting?

Mitt i allt, som jag vet kommer bli ett virrvarr av ännu mer panik så småningom, finns i alla fall tanken med kost och träning. Det kommer bli min fasta punkt, min trygghet. Skönt skönt skönt…

Bildens källa.

Då vs nu: semester

Jag har skrivit om det förr tror jag, om min och mannes semester i Polen och Ungern förra året. Vi spenderade först några dagar i Warszawa innan midsommar, och sedan drog vi till Budapest med min familj strax efter midsommar. Två resor som jag nu kan tycka var helt underbara, men som också förstördes mycket av ångest. Jag gick omkring som i en dimma, med massor av negativa känslor om hur jag såg ut och hur jag förde mig.

Den här gången hoppades jag att det skulle vara annorlunda. Jag hade i och för sig också hoppats på att ha gått ned ännu mer än jag redan gjort, men insåg i mars någon gång att det faktiskt inte skulle vara så stor skillnad. Jag skulle fortfarande ha samma sommarkläder som förra året, med undantag för det nya jag köpt. Skillnaden skulle möjligtvis vara att kläderna skulle sitta bättre (det gjorde de också).

Hur blev det då? Jag tyckte att det var stor skillnad. Det låter så fånigt, men jag var mer mentalt förberedd den här gången. Jag visste redan innan att det skulle bli väldigt varmt, och att jag sulle använda kläder utan ärmar till exempel. Jag jobbade aktivt med mina tankar för att undvika tankefällor, försökte fokusera på att ha roligt istället för något annat. Visst syns det på vissa bilder att jag känner mig obekväm, men ändå är det en stor förbättring sedan förra året.

Den här bilden är tagen utanför Olympiska arenan i Kyiv innan matchen mot England. Jag känner mig oerhört naken ut i min gula tröja, men framsteget här är att jag inte försöker dölja magen med en arm.

Det hjälpte förstås också att vi inte hade någon spegel där vi bodde, jag kommer ihåg från hotellet i Polen förra året, när spegeln visade just magpartiet när man stod mitt framför den. Inte mitt bästa ställe att se i en spegel, om vi säger så.

Nu gäller det att kämpa på till nästa år och nästa resa istället. Vi har lite minisemestrar kvar i år, men fokus för mig ska ligga på hälsa framöver.

Mindre, helt enkelt

Ni har säkert märkt att jag bloggat lite mindre än vanligt den sista tiden. Först berodde det på Kyiv, sen berodde det på att jag var trött efter resan, men nu… Nu beror det på att jag är rädd.

Bloggen är min terapi, min frizon att skriva av mig och orka några steg till. Den är lättnaden efter svår ångest och glädjen när jag nått framsteg. Den är allt det är för att ni läser den, för att ni tar er tid att kommentera och för att ni skriver era egna bloggar, som jag läser varje dag. Ni har blivit en del av min vardag, som jag ser fram emot!

Men alla som läser gör det inte för att glädjas eller för att man delar samma mål. En del läser för att ”hålla koll”, för att kunna skvallra och hitta fel med allt jag gör. Det har fått som konsekvens att jag inte riktigt vågar skriva vad jag vill längre. Jag pendlar mellan att vilja att det ska vara som förut, och att göra bloggen helt privat. Jag vill inte behöva försvara mina inlägg eller vara rädd att jag allt jag skriver ska missförstås.

Nu är det förstås en väldigt liten del som det här gäller, men när det slår upp i mitt ansikte tar det så mycket energi och kraft, att jag kommer på mig själv med att ifrågasätta. Ska jag fortsätta eller inte?

Nu, när jag skriver det här, känner jag mig stark och tänker ”det är klart jag ska fortsätta!”, men jag vet ju vad som kommer hända nu när jag publicerat. Folk kommer tro att det handlar specifikt om dem, bli sura och så börjar allt om igen. Det är inte så. Det här är alla taskiga kommentarer, alla saker jag fått reda på den sista tiden och allt mitt tvivel komprimerat i ett enda litet inlägg.

För alla fantastiska människor som finns omkring mig varje dag finns några få mindre bra. Eller, mindre bra för mig, för de är också fina människor. Men jag orkar inte bära deras issues också, jag har mina egna.

Nu blev det helt plötsligt väldigt mycket svammel, men det är så jag känner mig just nu. Upp-och-ner-vänd, fallande och ifrågasatt. Mindre som mig själv, helt enkelt.

Tar farväl av Kyiv

Sorgligt nog är det här sista kvällen i Kyiv. Det känns konstigt och bra på samma sätt. Jag längtar efter min säng, en ordentlig lunch och lite svalka!

Gårdagens höjdpunkt, Sveriges match, var något av det bästa jag varit med om. Stämningen, atmosfären… Wow! Trots att det inte gällde något var det riktig fest på läktaren! ”Det finns bara svenskar i Kyiv!”

20120620-194718.jpg

Fint väder har vi haft också, även om man nästan bönat om regn de senaste dagarna. Jag har så smått börjat gå från kräfta till snygg sommarvränna dessutom.

20120620-194842.jpg

Imorgon flyger vi hem igen. Vi landar på Kastrup och tar tåget efter det. Någonstans runt midnatt hoppas vi vara hemma igen.

20120620-195012.jpg