Då vs nu: middag

Det är egentligen först de senaste åren som jag börjat gilla att laga mat. Intresset har väckts i takt med att jag blev mer intresserad av hälsa, och hur bra man kan må med ”riktig” mat.

Min vän C lärde mig att laga risotto för något år sen. Det är betydligt mycket enklare än jag trodde, och det mättar väldigt bra. Jag föredrar min risotto vegetarisk och serverad precis som den är, men det händer att jag serverar lax till också.

Medan jag stod där vid spisen slogs jag av en stor förändring. Förr, när jag var mitt uppe i mitt missbruk, hade jag aldrig ställt mig och lagat mat bara till mig själv. Istället hade jag ätit mackor, köpt något färdiglagat eller helt enkelt ätit godis/chips istället.

Det kan låta som en liten grej, men för mig är det stort! Nu lagar jag mat, riktig mat, även om jag är själv. Det känns som om det är min inställning till mig själv som ändrats, att jag förtjänar bra mat oavsett om jag har sällskap eller inte!

Kiropraktor

I morse hade jag ett möte bokat med kiropraktorn på gymmet. En halvtimmes behandling, tre knäckningar och en halv falska kylspray senare, var jag tillbaka ute på gymmet för lite konditionsträning.

Det visade sig att den ryggsmärta jag upplevt sedan hösten 2008 tydligen beror på att mitt bäcken är någon eller några cm vridet, vilket gjort att mitt ena ben blivit lite kortare än det andra. För att stabilisera mig har kroppen vridit ryggraden något, för att man ska kunna stå och gå upprätt. I sin tur ledde det till inflamerade diskar på det stället där ryggraden vridit sig. Jag kan sammanfatta allt det här med att säga: AJ!

Det känns i alla fall orthört skönt att äntligen veta vad smärtan beror på, och att man faktiskt kan göra något. Jag fick order om att ta det lite lugnt med träningen, så istället för att köra styrka körde jag kondition. Ny tid på måndag igen!

Nu känner jag däremot stelhet och mycket ömmande i ryggen. Därför tänker jag helt enkelt ta en kopp te och titta på film. 🙂

Happy Birthday!

Idag fyller bloggen 1 år!

Bildens källa.

Wow, tiden har verkligen gått fort. Jag började skriva för att få ur mig mina funderingar, för att motivera mig själv och för att hitta andra som gjorde likadant. Under året som gått har jag också börjat värdesätta bloggen som en slags dagbok som man kan gå tillbaka och titta i.

Tusen tack till alla er som läser och till alla er som skriver och delar med er av er vardag och ert liv. Utan er hade jag inte tyckt att det vore hälften så roligt!