Mysiga lördag

Det har varit en alldeles jättemysig lördag, full med gott skratt.

Jag och mannen började dagen med att träna, precis som vi planerat att göra (för en gångs skull). Vi var så pepp att när vi kom fram till gymmet fick vi vänta en kvart, eftersom de inte öppnat än. Jag lyckades i alla fall skrapa ihop 25 min kondition (cross och cykel), och jag kan lova att jag var helt slut efteråt! Det känns kanske inte så mycket, men helt okej för vad som egentligen skulle varit en vilodag.

20120811-211337.jpg

Efter gymmet kom två vänner över, och tillsammans drog vi till Torvalla IP för att se deras son möta Haninge i fotboll. Det blev seger för sonens lag med 8-0! Kul! Förutom matchen fick vi också träffa världens sötaste lilla labradorvalp. Kan lova att mitt hjärta smälte!

20120811-211348.jpg

Väl inne i stan igen bestämde vi oss för att dra hem till oss och laga mat, titta på OS och bara umgås. Hemgjorda hamburgare stod på menyn, finns det något godare? Kalorierna drog iväg lite, så då var det väl tur att jag tränade idag!

20120811-211943.jpg

Vi passade också på att spela lite TP, efter lite egensnickrade regler. Det gick inte så bra för mig och mannen, man kan nog till och med säga att vi blev utklassade. Jaja, så är det ibland.

20120811-211356.jpg

Allt som allt har det varit en kanontrevlig dag. Imorgon väntar mer träning, lunch med svärmor och så OS-final förstås!

Utveckling och en del av min historia

Ett inlägg av Himmelblå satte igång mina tankar kring det här med träning. Jag har ju inte alltid varit varken speciellt positivt inställd till det, eller ens tyckt att det behövde vara en del av en hälsosam livsstil. Konstigt det där.

När jag var yngre spelade jag handboll. Min bästa vän drog med mig till min första handbollsträning när jag var 9, och sedan dess var jag fast. Tre dagar i veckan hade vi träning, med en eller två matcher på helgerna. Lägg dessutom till allt cyklande mellan träningshallen och hemmet (några kilometer tur och retur), och man kan därmed säga att jag hade en riktigt bra motionsrutin när jag var yngre.

Japp, jag var målvakt, och den stora idolen var förstås Peter Gentzel. Bildens källa.

När jag blev 16 flyttade jag från småstaden i Småland till den större staden i Småland. Visserligen fortsatte jag med handbollen ett tag, men då skola och ny pojkvän tog mycket tid, ledde det så småningom till att jag slutade spela. Tyvärr blev min ätstörning väldigt mycket sämre under min gymnasietid och jag exploderade upp i vikt från normalviktig till fet. Jag vägrade konsekvent att väga mig på den tiden, så jag har ingen aning om hur stor jag var som mest. Dock vet att när jag tog studenten vägde jag 117 kg, inte alltför långt från vad jag väger idag. Däremot känner jag mig annorlunda i kroppen idag än vad jag gjorde då.

Motionen blev något att avsky, något som var jobbigt och påfrestande. Jag gjorde några halvhjärtade försök att träna på gym, springa och gå promenader, men det slutade alltid med att jag la ner alla försök efter några veckor och föll tillbaka in i mina ästörningsmönster. De fyra sista åren med exet hade vi hund, vilket hjälpte med grundkonditionen i alla fall. Det innebär åtminstone en timmas promenad varje dag.

Gud vad jag saknar min fina underbara hund! Bildens källa.

Det tog slut mellan mig och exet och hunden fick stanna hos honom. Det blev bäst så.

Jag bytte stora småländska staden till Göteborg, och träningen fortsatte vara icke existerande. Hetsätningen däremot, var i princip min enda verklighet på fritiden. Inte så inspirerande kan man väl säga. Nu blev tiden i Göteborg väldigt kort, och bara efter några månader flyttade jag till Stockholm, för att verkligen kunna vara med Mannen med stort M.

Efter drygt ett år med honom kände jag mig stark nog att söka hjälp för ätstörningen, och för första gången sedan jag var tonåring fick jag hjälp att ändra mina tankar kring motion. Sakta men säkert började jag ändra inställning. Jag återupptäckte glädjen i att röra på mig, att bli starkare och känna att konditionen blev bättre. Jag började se fram emot att träna i veckorna. Vi skaffade gymkort på Stockholms idrottshallar, men där kände jag mig aldrig riktigt hemma.

Det är egentligen först nu, nästan ett och ett halvt år efter ätstörningsbehandlingen började, som jag längtar efter träning och har gjort det till en prioriterad del av mitt liv. Jag sätter träningen före mina vänner just nu, eftersom jag vet hur mycket nytta träningen gör för min kropp. Inte så att jag säger nej till att umgås, men jag ser till att få plats med träningen också. Jag har också fått fantastiskt bra hjälp med att läka min rygg och få ett träningsprogram som bygger upp min stabilitet. För första gången har jag någon som vill mitt bästa med träningen.

Bildens källa.

För mig handlar det nog mest om förändringen i inställning och självförtroende. Jag vet var jag har varit, och dit vill jag aldrig tillbaka igen. Jag vill känna mig stark, smidig och självsäker. Vägen dit för mig går just nu genom gymmet.