Om att förlåta sig själv (och att ens behöva tänka på det)

Igår kom jag hem efter träning och kände mig helt bedrövad – inte alls sådär nöjd och glad som jag varit de senaste veckorna efter varje träningspass. Varför då? Jo, för andra dagen i rad ”fuskade” jag med träningen. Jag hoppade över en av de övningar som tillhör mitt program, och efteråt kände jag mig skyldig.

Det här leder till två rätt intressanta insikter för mig.

För det första: varför är det fusk att inte göra alla övningarna? Jag vet ju varför jag inte gjorde den. Jag har skrivit om mina ryggproblem innan, bland annat här, och det är samma sak igen. Det har gått lite för lång tid mellan behandlingarna, vilket gör att jag får väldigt ont. Igår hade jag så ont att jag bröt ihop när jag kom hem. Jag vet inte, det kanske är en dålig ursäkt, men för mig är det en giltig anledning att modifiera träningen. Det ska inte göra ont att träna! Inte den typen av ont i alla fall.

För det andra: varför ska jag sitta och ha dåligt samvete över det idag? Det kommer inte påverka min framtida träning annat än att jag är mer beslutsam att göra det bästa av den. Varför ska jag känna ett behov över att förlåta mig själv för det här? Det är inte som tidigare! Jag vill inte sluta träna, jag vill inte sluta må bra! Jag är inte samma människa längre, och jag behöver inte be mig själv om ursäkt för att jag väljer att må bra – och i det här fallet innebär ”må bra” att inte träna min kropp när den är trasig. Frågor på det?

Nej, nu lämnar jag de här tankarna bakom mig och ser framåt istället. Ikväll får ryggen vila, då blir det fokus på armar och axlar istället. Punkt.