Lösenordsskyddad: En del av min bakgrund

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Kortvarig glädje

Nog för att jag var lycklig efter dagens träning, men känslan ersattes snabbt av trötthet och uppgivenhet när vi i eftermiddags besökte T i Vällingby. Alltså, jag kände mig inte ledsen och uppgiven för att vi besökte henne, utan för att jag insåg hur långt jag har kvar. Både jag och mannen behövde nya byxor och T passade på att göra oss sällskap.

Jag tror jag skrev om det här, att jag var så besviken att jag inte kunde byta storlek på byxor. Då visste jag i och för sig inte att det var fel på min våg, men nog inser man att det är konstigt att gå ned 26 kg utan att minska på storleken? Nå väl. Den här gången kontrollväger jag ju mig på flera vågar, och kan säga att nu är det 15 kg sedan min högsta noterade vikt. Okej, so far so good. Ändå gick jag in i provhytten med en viss bävan – tänk om jag fortfarande inte kunde byta storlek på byxorna?

Som tur är kunde jag det, i alla fall i jeans. Ett par svarta finbyxor i bomull ville absolut inte gå över höfterna, trots att det skulle vara samma storlek. Snopet och tråkigt. Men jag fick i alla fall med mig ett par jeans och en tröja med mig hem. Även mannen hittade jättefina byxor och tröjor från H&M.

Bildernas källa.

Det känns skittråkigt att se hur långt man har kvar och inse att det kommer dröja innan man är nöjd med sig själv. Samtidigt vet jag ju att jag är på rätt väg med motion och kost, och det är väl det som får bli trötsten i allt. Men usch och blä så sakta det går just nu! 😦

Lycka

För första gången på en vecka var jag idag tillbaks på gymmet för att börja träna lite försiktigt efter förkylningen. Det gick väl ganska bra, men kroppen kändes tyngre än vanligt. Det är säkert ett tecken på att jag inte är riktigt hundra procent än. Det blev i alla fall ett lättare pass med ben och väldigt lite kondition på det. Imorgon har jag PT-tid igen, om nu inte kroppen bestämmer sig för att strejka under kvällen.