Superkrafter

Just nu låter jag mina elever arbeta med Heroes and Villains i kursen Engelska B. En av uppgifterna går ut på att de själva ska få hitta på en superhjältekraft som de själva skulle kunna ha. Inget vanligt som att flyga eller klättra på väggar, nej det ska vara något ovanligt. De ska utgå från sig själva och något de är riktigt, riktigt bra på.

Bildens källa.

Jag älskade Sailor Moon när jag var yngre. En tafatt tjej i verkliga livet som visar sig vara en riktig superhjälte, både till själ och hjärta.

Om jag hade superkrafter skulle det vara någonting som kom utifrån att möta människor. Att orka och kunna ta sig an någon, att hjälpa att strukturera upp och få den människan att välja en annan väg i livet. Det är klart att det vore mycket lättare om man bara kunde vifta med händerna och simsalabim så var det klart.

Att vara en hjälte är att vara stark, att orka vara stark. Idag är jag nog en halv hjälte – stark till andra, men inte till mig själv.

Don’t judge a book by its cover

Är inte det vad vi får lära oss från att vi är små: döm inte boken efter pärmen? Betyder inte det att man ska se förbi utsidan och faktiskt beakta det som finns på insidan? Det var precis det som hände mig igår. Jag blev helt och hållet dömd utifrån min vikt – IGEN!

Igår var jag alltså hos barnmorskan för att förnya mitt preventivmedelsrecept. När det var min tur och jag och barnmorskan slagit oss ned i hennes rum berättar hon att hon måste lägga upp en ny journal eftersom de bytt datasystem. Inga problem, hon kopierade det mesta som redan fanns inskrivet. I min gamla journal läser hon om min vikt för ett år sedan. Man kan nästan se på henne när hon läser det, för hela hon liksom hajar till innan hon vänder sig till mig och undrar hur lång jag är.

Jag vet ju redan nu vart samtalet är på väg så jag säger lugnt och sansat hur lång jag är och berättar samtidigt att med min nuvarande vikt har jag ett högt BMI. Jag är medveten om detta, och passade dessutom på att berätta att jag gått ned 16 kg sedan förra sommaren. Trots det berättar hon om farorna, berättar att jag kommer ha svårt att bli gravid och alla andra saker som jag hört hundratals gånger tidigare. Hon tar mitt blodtryck och uttrycker förvånat att ”blodtrycket är ju helt normalt!”.

Jag fick i alla fall mitt recept till slut. Men jag gick hem och kände mig nedslagen och ledsen. Jag kände mig värdelös, som om inget jag åstadkommit var värt något. Det kändes hopplöst att fortsätta, jag har kämpat med känslorna hela natten och nu på morgonen. Allt för att en tant dömde boken efter pärmen.