En spark där bak

Efter en ganska så seg och tröttande arbetsdag var det en ganska irriterad Kanelpingla som klev på tunnelbanan vid Slussen i eftermiddags. Hörlurarna till telefonen ligger kvar på jobbet, magen kurrar högt och det är stört mycket folk. Ringer till mannen och meddelar att jag inte tänker träna, eftersom jag är trött och inte har lust. Vad säger mannen då?

”Det är ju nu du borde gå, om det är så du känner.”

Snopet. Först blir jag sur. Jag är ju trött och jag vill ju hem! Sedan tänker jag efter. Han har ju rätt. Det kommer ju kännas bättre om jag faktiskt går. Så det gjorde jag.

Dessutom blir jag gladare än gladast när jag kommer hem och får syn på det här:

Fantastiska rosor från min fantastiska fästman. Hur underbar är inte han? Då kändes det plötsligt ännu bättre att både ha ätit bra och ha kommit iväg till gymmet.

Annonser

Förändring… och sen då?

Är jag samma människa idag som jag var för tio år sedan? Självklart inte. Jag tror inte det finns någon människa i hela världen som kan hävda att man är exakt samma person idag som man var för tio år sedan. Men jag kan säga att jag inte ens är samma person idag som jag var förra året, på en helt grundläggande nivå.

Det slog mig igår efter intervjun hur annorlunda jag är idag mot tidigare. På vissa sätt har det handlat om att hitta tillbaka till tidigare intressen eller prioriteringar (som träningen) och vissa fall har det handlat om att vakna upp och testa något nytt. Och mest av allt handlar det om förändringen i inställning och tankesätt.


Bildens källa.

Alla kan förändra sig, det är vi nog överens om. Själva förändringen i sig är inte så svår, i början brukar motivationen vara så hög att det går som en dans. Nej, problemet uppstår efter ett tag när motivationen tryter och man måste fortsätta ändå. Man måste göra det till en vana. Det är här jag upplever det stora problemet.

Jag skaffade mitt träningskort i början av juli och har sedan dess tränat mer eller mindre regelbundet. Avbrotten har varit på grund av sjukdom eller liknande. Men så plötsligt nu, i mitten av oktober, är motivationen som bortblåst. Jag är inte sjuk, det är inte mer på jobbet än vanligt, och jag tror till och med att jag har lite mer fritid än vanligt. Hur går det ihop?

Om det är någonting jag lärt mig under all tid är det att inget kommer hända om inte jag ser till att det händer. Har jag ingen motivation så får jag jaga ifatt den helt enkelt. Jag brukar titta på en hel del bloggar för att hitta inspiration. Den här bloggen använder jag mig av rätt mycket. Och den här. Sedan får vi inte glömma den här heller.

Ibland tittar jag på Biggest Loser också, eller på bilder från deras förändringar. Vad som helst för att komma ihåg att det inte är omöjligt och att det går att göra!

I grund och botten handlar det om att jag inte vill ge upp. Jag vill fortsätta sträva framåt och bli bättre hela tiden. Jag vill kunna se tillbaka om ett år och säga att jag inte är samma person jag är nu.