Raka vägen?

Det här är ett ständigt återkommande tema i de flesta viktminskningsbloggar, men det tål att tänkas på. Det handlar om själva minskningen, hur lång tid det tar och om det går spikrakt neråt.

Vart man än tittar känns det som man bara ser bantningstips och livsstilstips numera. Si och så många kilon på si och så kort tid, bloggare uppdaterar om hur bra det går för dem, och själv sitter man hemma och känner sig totalt misslyckad. Själv gick man ju kanske inte ner nåt den här veckan, eller så har man inte gått ned fem kilo per månad i flera år. Jag kommer på mig själv med att undra vad det är för fel på mig.

Grejen är ju att det inte är något fel på mig! Jag har i snitt gått ned ett kilo i månaden sedan jag aktivt började gå ned i vikt. Inga raketfarter här inte. Ibland går jag upp en del också, och då tar det ett tag att gå tillbaka ner. Men slår man ut kurven i ett längre perspektiv får jag ändå en kurva som pekar neråt.


Bildens källa.

Precis som att vi är dåliga på att acceptera varandra när det gäller hudfärg, precis lika dåliga är vi på att acceptera hur lång tid det tar att tappa vikt eller om det går rakt ner. Kanske gäller det här till och med sättet man gör det på?

Även om jag rent logiskt vet att det tar tid, att det är olika för alla, att det är hur jag mår som räknas, kan jag ändå inte låta bli att känna mig ledsen och frustrerad. Men inte ger jag upp för det. Aldrig ge upp.


Samma källa som ovan.