Okej… och nu då?

Innan jag drar igång med vad jag egentligen vill säga är det väl läge att varna lite. En del av er kommer tycka att jag är fånig, och det är jag kanske, men då får jag väl vara det. Såhär är det i alla fall:

Vår PT ska sluta.

I maj tar han sitt pick och pack och flyttar för att ta sitt drömjobb. Och det är ju klart att han ska göra det!

Jag är orolig att jag kommer tappa fart nu, att jag kommer ta det lugnt och så småningom sluta helt att träna. Fånigt? Ja visst. Men grejen är att jag hatar förändringar. Jag fullkomligt AVSKYR dem. Men jag har ju inget val, han försvinner ju, vare sig jag vill eller inte.

Han kommer dock erbjuda sina klienter coachning och träningsprogram via nätet, och det är klart man måste testa det liksom. Men just nu känns det mest pissigt och jobbigt. Kommer jag orka peppa mig själv nu? Eller kommer jag tycka att det ändå inte spelar någon roll?

Bildens källa.

Men samtidigt – det här är ju min chans att visa att det är JAG som gör förändringen, och att JAG inte tänker låta något komma i vägen för den. Det är lite som att ta bort skyddsnätet. Det enda rätta är att kasta sig ut och pröva sina vingar.