Träningsinsikter

Igår gick jag och PT:n igenom det sista passet i mitt nya träningsprogram. Det känns bra, men det är svåra övningar och många av dem sätter både kroppen och sinnet på prov. Jobbigast igår var helt klart plankan, men det var också den övning som jag tror jag kommer utvecklas mest med.

Jag fick frågan igår om jag tycker det är kul med träning. Tycker jag det, att det är kul? Eller har det ”bara” blivit en vana? Nyttan känner jag ju definitivt av, inte bara fysiskt utan psykiskt. Utan träning blir jag grinig, irriterad och känner som om jag ska explodera väldigt ofta, men med träning blir jag mer harmonisk och åtminstone mindre irriterad. Frustrationen kommer ut på annat sätt då.

Bildens källa.

Men jo, jag tycker nog att det är kul. Men det betyder inte alltid att det är en dans på rosor att ta sig dit, eller att varje pass är motiverande och roligt. Ibland känns det som en enda stor plåga. Men jag antar att i långa loppet är det regelbundenheten som är grejen, även om inte alla pass blir perfekta.

Den stora insikten igår kom när jag sprang fram och tillbaka med kettlebells i händerna. Jag kände mig så fruktansvärt andfådd, så trött och så stor. Det kan ju ha berott på att det var slutet av träningen också, men i mitt huvud ploppar tanken upp på en fet hamburgare och hur det inte är värt det. Hur maten jag stoppar i mig får mig att må så skit när min kropp anstränger sig. Det är inte värt det. Punkt.

Bildens källa.

Problemet är att jag är fortfarande inte riktigt där mentalt, där jag orkar göra allt på en gång igen. Inspirationen kommer så sakteliga tillbaka, men jag tänker inte stressa fram det hela. Tills dess fortsätter jag träna och fokusera på det.

Annonser