Offerkoftan

Jag har verkligen jättesvårt för människor som går omkring i sin ”offerkofta” hela tiden. Ni vet, människor som i tid och otid gömmer sig bakom diverse anledningar, utan att ta tag i det som egentligen är bekymret.

Antagligen är det för att jag själv brukade vara sån. Jag tyckte synd om mig själv, tyckte att världen var orättvis och att vad jag än gjorde som blev det bara dåligt. ”Det är ingen idé att ens försöka gå ner i vikt – jag har ju en gammal skada” eller ”Jag har kraftig benstomme – det är inte mitt fel att jag är tjock”… och så vidare.

Bildens källa.

Ursäkterna var många, initiativen mycket färre. Jag har helt enkelt tappat tålamodet med sådant. För all del, vi har alla olika förutsättningar och olika medel att göra saker. Men oavsett, man kan alltid göra någonting. Och det absolut minsta man kan göra är att sluta skylla på omständigheter. Omständigheterna kommer alltid att finnas där, men man kan välja hur man ser på dem. Min blogglista, den jag försöker läsa varje dag, är full med exempel på människor som lämnat offerkoftan på en krok längst in i garderoben (och jag vill påpeka att jag INTE menar att dessa människor ens haft en sådan), utan valt att kicka omständigheterna i ansiktet och gjort det bästa man kunnat – oavsett vad det är.

Det är sådana människor jag vill ha i mitt liv, inte sådana som stjäl energi eller väljer att alltid se det dåliga. Det kommer alltid finnas dåligt att se, och jag vet att jag själv kan vara oerhört dålig på att se det positiva, men enough is enough!

Väck med offerkofta. Du är vad du tänker – precis så enkelt är det.

Bildens källa.