Tre veckor

Idag är det tre veckor sedan jag blev singel. Det har gått så snabbt att jag knappt hunnit blinka, men på ett annat sätt har det gått så sakta att jag har hunnit leva och dö flera livstider där emellan.

Och i helgen flyttar jag.

Mitt liv som sambo och fästmö är över, i alla fall för den här gången. Vem vet vad som händer i framtiden? Jag känner som om jag är i fritt fall, ingen struktur och ingen som kan fånga upp mig. Jag andas, äter och existerar, men träningen finns inte, rutiner finns inte. Och tårar finns det alldeles för många av.

Den här sommaren kommer bli min största prövning, utan dess like.

Intervaller

Träningen har blivit lidande sedan separationen, även om jag rört på mig till och från. Med tanke på att det är Vårruset på måndag, och jag har inte ens börjat springa inför det, tig jag mig i alla fall i kragen och körde första intervallpasset idag. Tänkte jag skulle använda sommaren till att bättra på löpningen.

20130525-100812.jpg

Nu väntar frukost, sedan shopping och ikväll 30-årsfest.

Alive… and kicking

Okej, så jag lever fortfarande. Igen. Det är fortfarande så att jag är förvånad själv, för jag gråter fortfarande mycket. Men ibland ser jag ljuset, långt långt borta vid horisonten. Men det finns där. Innan var det ju nattsvart. Det kanske beror på att jag skrev på kontrakt för en andrahandslägenhet i tisdags. Flyttlasset går om en och en halv vecka. Känns jättekonstigt.

Men flytta ska jag, och sära på oss gör vi. Helt galet, och ibland stegrar sig min hjärna och undrar hur i helvete vi hamnade här. Men gjort är gjort, och det börjar så smått bli dags att gå vidare. Framför mig väntar sommaren. En underbar, lång sommar som jag kommer vara ensam igenom. Men det kanske är okej?

Vissa delar av dagen mår jag rätt okej, ungefär som nu. Jag tänker att jag kommer fixa det här, att jag kommer gå stärkt ur det här, och det kommer gynna nästa förhållande. Andra gånger känns det som om världen gått under, och som om jag inte har något att leva för. Så prio just nu är att hitta det där som gör livet värt att leva: vänner, musik, skrivandet. Träning och hälsosam matlagning. Och någonstans i framtiden kanske kärleken väntar igen?

En dag i taget

Det blir inte mycket skrivande just nu, mest för att det är så jobbigt att få ner något i skrift. Vi pratar fortfarande väldigt mycket, och om två veckor flyttar jag. Helt galet.

För två veckor sedan trodde jag att vi skulle spendera livet tillsammans och nu är jag singel igen. Jag är fortfarande chockad.

Jag försöker ta en dag i taget. Tänka att det nog kommer ordna sig. Ibland tror jag på det själv, men oftast inte. Oavsett, vad har jag för val?

Därför fungerar jag en dag i taget just nu, och inte så mycket mer.

Livstecken

Jo då, jag lever. Emellanåt i alla fall.

Det har förstås varit några jobbiga dagar. Jag bor fortfarande kvar i vår gemensamma lägenhet, även om jag idag har hittat en annan som jag ska flytta till inom kort. Det känns i alla fall bra.

Jag och R (kan ju inte kalla honom mannen längre…) pratar mycket. Det har hjälpt mig bearbeta. Det är fortfarande, svårt, chockartat och konstigt, men jag kan se en framtid också. Med tanke på att allt det här hände i onsdags får jag ändå säga att det är stora framsteg. Men jag äter knappt längre och har på fem dagar tappat lika många kilon. Inte jättebra.

Men jag lever. Och jag kommer fortsätta göra det, även om bloggen får stå i lite bakgrunden just nu. Men jag ska komma igen, starkare än någonsin.

(Och du som är så skadeglad – och ja, jag vet att du har skrivit det – till dig vill jag bara säga: karma’s a bitch and she’s coming for you!)