Det svåraste jag gjort

Jag kämpar varje dag. Inte varje sekund, som i början, men fortfarande varje dag. Allt som har hänt har tvingat mig att se på mig själv och mitt liv på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle behöva göra.

Insikter kommer. De är svåra, hela jag är svår, men jag tror att det kanske går åt rätt håll. Det finns fortfarande destruktiva inslag, men de är färre är jag trodde de skulle vara.

Det har verkligen hjälpt att åka bort till min familj, men det är en falsk trygghet. Det är inte där jag ska leva mitt liv, de finns och de stöttar, men inte där jag kommer vara i min vardag. Och tro mig, jag har tänkt tanken att flytta. Men nej. Jag har MITT liv, och jag har rätt att vara där jag vill.

Men vad vill jag? Jag vet inte. Inte ens om han skulle ångra sig vet jag. Jag bara… vet inte.

Idag har jag tagit ytterligare ett steg mot vad jag tror kommer bli bäst för mig – jag har skurit bort gift ur mitt liv. Nu räcker det.

Aldrig

Jag önskar att jag var som Carrie i Sex and the City. Som i första filmen, dessutom. Han lämnar henne vid altaret och hon blir förbannad, ledsen och vill sen aldrig mer höra från honom.

Varför kan jag inte bara vara så?

Varför kan jag inte bara stänga all kommunikation, alla tankar, alla jävla minnen? Varför ska en annan människa få göra detta mot mig?

Aldrig, aldrig mer ska en annan människa få den makten över mig.

Hör du det?

A L D R I G.

…and little pieces of your soul will finally come back.

”Turned out that he wasn’t in love with me, like I’d thought. What I’m trying to say is I understand feeling as small and insignificant as humanly possible. And how it can actually ache in places that you didn’t know you had inside you. And it doesn’t matter how many new haricuts you get or gyms you join or how many glasses of Chardonnay you drink with your girlfriends, you still go to bed every night going over every detail and wondering what you did wrong or you could’ve misunderstood. And how in the hell for that brief moment you could think that you were that happy?

And after all that, however long all that may be, you’ll go somewhere new. And you’ll meet people who make you feel worthwhile again. And little pieces of your sould will finally come back.”

A Question

A voice said, Look me in the stars
And tell me truly, men of earth,
If all the soul-and-body scars
Were not too much to pay for birth.

– Robert Frost

Ny lägenhet, nya prioriteringar, nytt liv?

Varenda inlägg jag tänker skriva känns så svåra. Jag vill vara positiv och skriva positiva saker, att jag är okej eller att jag är på väg åt rätt håll.

Men sanningen är att jag vet inte. Ibland tror jag att jag är det, men ibland känns det lika illa som första dagen. Jag har funderat på att sluta blogga, att byta adress, men jag vet inte.

Summan av det hela:

Jag är vilse.