Mig själv

Det är lätt att tro att bara för att man håller på att ta sig upp från något svårt, att livet kommer låta dig göra det utan att ge dig fler smällar. Det är fel. Så fel.

I torsdags slogs benen undan på mig igen. Jag tog det hårdare än jag trodde. Jag tänkte inte gå in på detaljer, mer än att det var överväldigande och att jag bokstavligen tappade allt hopp igen.

Så jag gör det enda jag kan göra. Jag sätter hoppet till mig själv. Träning, hälsa.

Det är det enda jag tror på just nu.

En riktigt vänskapsdag

Igår drog jag med fina C ut på en tjejdag med shopping i Farsta. Jag behövde nya höstskor, och hon behövde göra sig av med lite TV-spel. Sagt och gjort, vi spenderade större delen av dagen med att gå runt i butiker, prova kläder och skor och mysa med kaffe. Som balsam för själen.

Jag fyndade en hel del, bland annat:

belle shoesDen här läckra stöveln från Belle Shoes.

Och två andra par läckra boots från Din Sko. En tröja från Gina Tricot, lite smink och påfyllning i matförrådet från Itrim.

Mest spännande var nog när jag och C tittade på jackor på Lindex, och jag provar följande jacka i strl L (som är mindre än jag brukar ha):

jacka

 

Den sitter som ett smäck! Helt perfekt, i en storlek mindre än jag brukar ha! Det låter säkert jättefånigt att man kan bli så glad över något som att få på sig en jacka, framför allt när jag går på Itrim, men det är så stort för mig. Så stort.

Jag köpte den inte av tre anledningar: 1. Jag har precis beställt en ny kappa, eftersom min gamla är för stor. 2. Undrar om den inte kommer hinna bli för stor innan jag behöver en ordentlig vinterjacka och 3. Jag tyckte den var rätt dyr.

Men glädjen. Den. Det var riktigt fint. 🙂

 

En kort stund

Igår, efter Sveriges seger mot Kazakstan, sneglar jag på stegräknaren och ser att jag har ungefär 2000 steg för lite för dagen. Vad gör man då? Jo, man tar vännen man sett matchen med och tar en promenad. Vi gick längsmed tunnelbanelinjen som vännen hoppade på en station bort och jag traskade hem igen. En kort, rask promenad på kanske max 20 min gav gott och väl mer än de steg jag behövde. Skönt.

Men det stora var idag på väg till jobbet. Jag sitter på bussen, precis som vanligt när jag plötsligt inser att det inte känns så tungt idag. Jag vågar nästan till och med sträcka mig till att det känns… bra. Nästan som det gjorde före uppbrottet och allt som hänt med vänskaper hit och dit. Jag känner mig för en kort stund som mig själv, som den starka person jag vet att jag kan vara.

Insikten om detta är glädje, för plötsligt inser jag att jag kan ta mig ur allt. Jag kan lyckas, nej jag SKA, lyckas med det jag företar mig. Och jag inser att jag faktiskt har det tålamod som krävs för att göra det.

Två minuter på bussen och jag inser att jag faktiskt tycker om att leva mitt liv.

 

Målbilder och identitetsfrågor

Gruppträff 2 igår. Det handlade om målbilder och att visualisera hur man ser på sig själv och där man kommer vara när man är klar. Jag hade en ganska jobbig aha-upplevelse igår när jag insåg att jag inte bara inte vet vem jag är nu, utan jag har ingen aning om vart jag är på väg. Och som Linda sa: ”Det spelar ingen roll vilken väg du tar om du inte vet vart du är på väg.”

Och sanningen är att jag inte vet. Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg. Det är en problematik som började långt innan jag och exet gick isär och har troligen pågått länge, länge.

Hur tar man reda på vem man är? Det är ju inte bara att liksom ”hallå, vem är jag? Jomen jaha, nu vet jag! Tack och hej!”. Hittills har det krävt otaliga tankar, funderingar och känslomässiga resor att ta reda på åt vilket håll jag ens ska vända mig. Jag misstänker att det kommer fortsätta ta en ganska lång tid.

Men det kanske är okej?

Du är ansvarig för din egen framgång

När jag hade mitt senaste motivationssamtal på Itrim så min hälsocoach Linda något väldigt smart och sant: ”Du är ansvarig för din egen framgång”. Och på gruppmötet senast gick vi igenom hur man är ansvarig för sina val och att man ska stå för de konsekvenser som man vet kommer. Oavsett vad man väljer.

Och det vet vi ju. Vi som är överviktiga, vi vet 9 gånger av 10 hur vi ska äta för att gå ner i vikt. Det är inte där problemet ligger. På samma sätt kan man se problemet åt andra hållet. Vi vet ju att om vi stiger av den så kommer det leda till en viktökning eller åtminstone ett avstannande av viktminskningen. Vi vet detta. Ändå övertalar man sig själv att man är värd det, att man ska tag i det imorgon igen, eller tusen andra anledningar som verkar så bra precis just då.

Nej. Du är ansvarig för din egen framgång. Så är det.

Jag är ansvarig för min egen framgång, oavsett om det gäller vikt, jobb eller kärlek. Jag kan inte styra över om någon annan lämnar mig, om det blir nedskärningar på jobbet eller om jag äter och tränar som jag ska och jag trots det står stilla ett tag.

Men jag kan alltid vara så bra jag kan. Jag kan följa mitt kostprogram och träna regelbundet. Jag kan se till att jag sköter mitt jobb och att jag utvecklar mig, och jag kan se till att kommunicera och vara ärlig i mina relationer. Inget annat kan jag styra över, och därför väljer jag att släppa det.

Jag är ansvarig för min egen framgång.

There and back again

Jag har bokstavligt talat varit på botten och vänt. Därför har det inte alltid gått helt bra med Itrim, jag har gjort sämre val än jag borde. Men trots detta har jag gått på mötena och jag har varit på motivationsmöte med världens bästa hälsocoach Linda. Därmed är det nystart som gäller från och med imorgon.

Känner mig nöjd och peppad med det, så om nu bara förkylningen kunde gå över så kommer det här bli kanonbra!