En kort stund

Igår, efter Sveriges seger mot Kazakstan, sneglar jag på stegräknaren och ser att jag har ungefär 2000 steg för lite för dagen. Vad gör man då? Jo, man tar vännen man sett matchen med och tar en promenad. Vi gick längsmed tunnelbanelinjen som vännen hoppade på en station bort och jag traskade hem igen. En kort, rask promenad på kanske max 20 min gav gott och väl mer än de steg jag behövde. Skönt.

Men det stora var idag på väg till jobbet. Jag sitter på bussen, precis som vanligt när jag plötsligt inser att det inte känns så tungt idag. Jag vågar nästan till och med sträcka mig till att det känns… bra. Nästan som det gjorde före uppbrottet och allt som hänt med vänskaper hit och dit. Jag känner mig för en kort stund som mig själv, som den starka person jag vet att jag kan vara.

Insikten om detta är glädje, för plötsligt inser jag att jag kan ta mig ur allt. Jag kan lyckas, nej jag SKA, lyckas med det jag företar mig. Och jag inser att jag faktiskt har det tålamod som krävs för att göra det.

Två minuter på bussen och jag inser att jag faktiskt tycker om att leva mitt liv.