Det står en tjej framför de fria vikterna på gymmet. Hon kör hårt, svetten rinner från hennes hår, ner över kinderna och droppar så småningom på tröjan.
Det är hennes fjärde månad på gymmet. På fyra månader har hon gått från otränad och trött till stark och hyggligt tränad. Hon orkar länge på crossen nu, och har ökat vikterna flera gånger.
Jag fattar fortfarande inte att det är mig själv jag ser i spegeln, att det är jag som orkar ta tyngre och tyngre vikter och som kan böja mig bättre och bättre. Det är ofattbart. En del av mig önskar att man kunde känna hur det kändes när jag började och känna hur det känns nu, bara för att jämföra.
Tacksamhet. Ödmjukhet. Glädje. Tack för att jag fått möjlighet att göra det här för mig själv. Tack för att min kropp fortfarande orkar. Tack för att jag orkade ta mig ur ett missbruk och gå vidare, stärkt.
