Nytt rekord

Jag är helt besatt av den där Zombies,run!-appen. 5 maj körde jag första uppdraget, och idag körde jag det sista i säsong 1. Galet roligt!

Det blir ju inte sämre av att jag idag sprang det längsta jag orkat någonsin. Lite drygt 3 km och sedan powerwalk i ytterlikare 1,4 km. Stolt. Och helt stört varm när jag kom in!

Viktminskning – och sen då?

Det fokuseras väldigt mycket på själva viktminskningsdelen av en GBP, och av naturliga skäl. Det är ju ofta trots allt det som är grejen, man vill tappa vikt, bli hälsosam och inte slita på sin kropp. Man pratar om hur mycket man går ner, hur snabbt och man blir glad av förändringen. Jag är absolut likadan.

skillnad

Okej, så viktminskningen börjar plana ut för mig (i alla fall den hjälp operationen ger, nu mer än aldrig är det ju upp till mig), och när fokus slutar handla om minskningen och om att vara viktstabil så finns knappt inget sagt eller skrivit. Jag är medveten om att jag har i runda slängar 20 kg kvar att tappa, men jag vet också att jag inte kommer rasa mer, utan nu kommer det gå mycket mer långsamt. Jag fokuserar på att bygga muskler och skulptera om kroppen, och det får ta den tid det tar.

Mina funderingar gäller egentligen alla förändringar som kommer med en mindre kropp, vad gäller kläder. Jag har sålt av lite grann som blivit för stort, skänkt bort en del annat, och slängt en del också. Jag märker att jag har väääääldigt mycket kläder, och väldigt mycket som används väldigt lite. Så onödigt.

Jag vill göra om min garderob och mitt tänk. Behöver jag verkligen 5 kavajar, där 4 av 5 är mörkblå eller svarta? Knappast inte. Behöver jag upp mot 8 par jeans? Njae. Nej, det är dags att tänka om. Basplagg och investera i en ordentlig kavaj är mitt mål.

Nya mått

Nu har det gått nästan två månader sedan jag tog måtten senast, det känns som om det är dags:

Vänster vad: 42 cm (-1 cm)
Vänster lår: 62 cm (+-0)
Stuss: 114 cm (-3 cm)
Mage (över naveln): 101 cm (-4 cm)
Bröst: 106 cm (-4 cm)
Vänster överarm: 36 cm (+-0)
Hals: 37 cm (+-0)

Jag är riktigt nöjd över resultatet, trots att extrahuden på låren och armarna påverkar. Det går sakta men säkert framåt!

En kort lista

Fem saker du har i ditt kylskåp:
– Ägg, mjölk, lök, ost och selleri

Fyra saker du inte kan vara utan:
– Min telefon, kaffe, böcker och gympaskorna

Tre saker du inte kan äta:
– Bruna bönor (usch!), smörgåstårta (dumpning deluxe) och segt kött (spyr vid blotta tanken)

Två saker som gör dig glad:
– Leenden och hundvalpar

En sak du gör flera gånger i veckan:
– Tränar!

bulldog-puppy-cute-dog-photography-4__605

Beroende

Usch ja, beroende har en negativ klang för mig, kanske beroende på att jag varit beroende av mat/socker större delen av mitt liv. Så fort något hände, oavsett bra eller dåligt, firade jag med mat. Jag unnade mig. Skrattretande nog var det enda jag faktiskt unnade min kropp att bli sjuk och svag.

0d314022117c3dca0404301431addb0a.jpg

Jag kan inte nog poängtera glädjen i att kunna röra sig, och att faktiskt vilja göra det. Övningar som man aldrig trodde att man kunde som man nu plötsligt genomför, och när man märker att man blir starkare och starkare – DET är ett beroende!

Igår hade jag en otroligt tuff dag på många sätt och vis. Istället för att stoppa munnen full av mat (som visserligen är svårare med en GBP, men tro mig, det går!) så gav jag mig ut på en löptur. Underbart att känna att man vill springa, att jag vill ta mig runt istället för att sitta hemma.

I morse brände jag av 30 min intervallöpning innan mitt styrkepass med PT-Mia. Jobbigt, tufft, men så galet roligt! Det är ett beroende jag aldrig vill vara utan!

En dag för 4 år sedan

537675_10150863393223510_674861235_n

Det här är jag för fyra år sedan. Då var jag mitt uppe i behandling för ätstörningen, KBT en gång per vecka under nästan ett år. Min vikt fullkomligt exploderade uppåt och jag kände mig både fet, äcklig och olycklig på alla sätt och vis. Det var min dåvarande sambo som tog bilden, i ett försök att muntra upp mig.

Just då var vi ute på en promenad runt området. Jag promenerade mycket under den tiden, dels för att det var en del av terapin, men också för att det var skönt att röra på mig, trots skoskav, onda knän och ryggvärk. Jag promenerar minst lika mycket idag, om inte mer, men av helt andra anledningar.

Det gör mig ledsen att se tillbaka på den här bilden. Redan då hade ätstörningen förstört så mycket av mitt självförtroende och självkänsla, och just då kändes det som om inget någonsin skulle eller kunde förändras. Men det gjorde det. Jag jobbade hårt och bara 4 månader senare blev jag friskförklarad. Då började istället jobbet med att bli hälsosam och normalviktig. Det jobbet pågår ju fortfarande, som ni vet.

När jag nu ser tillbaka på den tiden är jag tacksam. Jag fick hjälp, jag tog hjälpen och jag ändrade mitt liv. Oavsett bakslag och återfall har jag aldrig trillat dit som innan. Nu, efter operationen, är det många som tror att det inte ens går, men tro mig, det gör det. Jag försöker ändra mitt beteende aktivt hela tiden. Mer träning, promenader och en bättre kost.

13173693_10153717651068510_746276607240597667_n

 

Smygande träningsvärk

Igår rivstartade jag min dag med ett pass Bodybalance på SATS. Det var ett tag sedan jag körde det passet nu, och tyvärr hade de hunnit byta program från det jag trivdes så bra med, till något som jag upplevde som betydligt svårare.

Det är fascinerande hur man kan träna så mycket som jag gör och ändå känna sig som en flodhäst på torra land under vissa träningspass. Det hjälpte väl i och för sig inte att vi bara var fyra deltagare på passet, och att jag var den som var absolut minst flexibel av alla. Nåväl, jag gjorde så gott jag kunde.

images

Annars älskar jag träningstypen. Vissa positioner känner jag mig riktigt stark i, och vissa är ju mer av en utmaning. Däremot blir jag ju inte så trött och svettig som jag blir av att löpträna eller styrketräna, och någonstans trodde jag att jag inte skulle känna av passet senare.

Haha, idag vaknade jag med både träningsvärk och stelhet. Men som PT-Mia säger, då har jag ju tagit ut mig och gjort något rätt!

Hur gör du egentligen?

Jag har fått frågan flera gånger den senaste tiden. Hur gör jag egentligen för att gå ned så mycket i vikt? När jag sedan berättar att jag gjort en GBP i början av november förra året finns det de som nästan rynkar på näsan och säger ”jaha, ja det förklarar ju allt”.

Men vet du? Det förklarar inte alls allt. Ja, jag har genomgått en större operation för att få hjälp att gå ned i vikt och hålla den. Men jag har också tränat hårt och regelbundet sedan slutet av november i form av styrketräning, intervallöpning och diverse gruppklasser inklusive Bodycombat, Yoga och olika former av dans.

Jag har genomgått dumpningar som känts som om de skulle ta livet av mig, för att jag ätit för fort eller fel saker. Jag har haft dagar jag knappt inte fått i mig någon mat alls, när jag inte kunnat dricka ordentligt och dagar jag inte blir mätt vad jag än gör. Jag har kontrollerat vad jag äter, tar mina vitaminer och försöker göra vettiga mat- och träningsval.

Det är vad som förklarar allt. Jag har, precis som de flesta andra, lagt om min livsstil. Operationen är ett mäktigt verktyg som verkligen hjälpt mig på vägen, men våga inte ens antyda att allt annat jag gjort inte räknas.

1343781142495_8779487

Jag grät av lycka

Jag fullkomligt älskar Desiguals kläder och väskor, men när man väger 125+ kg, då passar de inte. Deras kollektioner går upp till 46 och då mycket är figursytt funkar det inte då heller, fast man kanske kommit i 46 hos Lindex eller KappAhl.

Ett av mina mål har alltid varit att komma i Desiguals kläder. I mars var jag där med mamma och köpte en läcker kavaj med blå detaljer, och jag var i himmelriket.

Idag var jag där igen, men bara för att prova. Jag köpte nyligen en jacka i strl 44 och jag ville se om jag kunde komma i deras kläder.


Inte nog med att jag kom i dem, en av klänningarna fick jag gå ned en storlek i! Det har verkligen aldrig hänt innan. Jag blev så lycklig att jag började gråta av lycka, så stort är det för mig.

Vilken kick att fortsätta!

Tänja på sina gränser

I början av året fick jag ett par jeansshorts av min fina vän C. Jag kunde inte ha dem då, men tänkte att de skulle funka till sommaren. Nu har värmen kommit och jeansen är stora, men funkar fortfarande med skärp.

Jag har inte gått med shorts ute sedan jag var barn… Delvis har jag haft problem med att låren gnider mot varandra och skapar brännskador, men också det att jag haft komplex över just låren.

Men idag hände det. Jag har inte bara haft shortsen på mig, utan till och med gått ut i dem!


Så medveten om mig själv och mina ben har jsg nog aldrig varit, men oj så skönt och svalkande att kunna ha benen fria. Frågor på det?