Milstolpe

Efter att ha stått still viktmässigt ett tag nu tog idag äntligen vågen ett skutt nedåt. Så underbart att föra in statistiken i appen och upptäcka att jag inte längre klassificeras som ”fet” utan ”överviktig”! 


Kan knappt fatta att jag jobbat bort dryga 38 kg. När jag började hade jag body fat på över 50 %. Nu går det sakta men säkert framåt, och jag är starkare och uthålligare än jag varit på länge.


Nu jävlar ska jag kicka ännu mer ass!

Mer matlagning

Vi hade ju kräftor till midsommar, och fick en hel del kräftstjärtar över. Vad gör man då, om inte risotto med fänkål och kräftstjärtar?


Jag höftar ju alltid innehållet, men den här risotton består av lök, fänkål, vitlök, buljong, risottoris och parmesan. Mums!

Glad midsommar!

Trots en något grå himmel och tryckande luft har vi haft en mysig midsommar. Storhandling, kikat på Plantagen och hämtat M från sin mamma strax norr om stan, så är vi tillbaka hemma. 

Vi firar vår midsommar imorgon, när hela familjen är samlad. Tills dess önskar vi er en fortsatt trevlig midsommar!

Baksidan med en GBP

Missförstå mig inte nu, jag är oerhört tacksam för möjligheten jag fått att göra operationen, och att den hjälpt mig gå ned 36 kg. Men ibland är det lite jobbigt, och det är vad det här inlägget kommer att handla om. Det betyder inte att jag ångrar operationen eller inte är tacksam för hjälpen jag fått!

Vitaminerna
Det är inget problem att äta vitaminer som sådana, men jag blir emellanåt illamående av blandningen, och får svårt att få i mig dem så tidigt på morgonen som jag borde.

Håravfall
Man (eller många i alla fall) tappar väldigt mycket hår. Det gör jag fortfarande, trots vitaminer, och det är väldigt tråkigt när man redan har tunt hår att det blir ännu tunnare.

Dumpning
De flesta av oss som gjort en GBP har upplevt hur det är när man äter för snabbt, för mycket socker eller inte tuggar tillräckligt. Jag får hjärtklappning, blir illamående, kallsvettas och blir trött. Det är riktigt obehagligt och verkligen ingenting man strävar efter att uppleva.

Mat som funkar
För mig är det så att det som fungerade att äta igår fungerar nödvändigtvis inte idag och vice versa. Det gör det väldigt svårt att avgöra vad man ska äta, och jag har fått höra att jag borde ha lärt mig vid det här laget vad som funkar och inte funkar. I wish. Vissa dagar funkar ingenting.

Kroppsuppfattningen
Man hinner sällan med att förstå vilken förändring man genomgår på kort tid, och som jag skrev igår hinner man inte alltid med att uppfatta hur kroppen förändras. Vissa dagar har jag svårt att se framstegen och ibland känner jag mig lika stor som förr.

Biverkningar
Jag har haft verklig tur, jag har inte upplevt några av de biverkningar som andra berättar om. Det kan handla om allt från laktos, gluten, tarmvred, gallsten (den hade jag redan opererat bort) och så vidare. Inget att leka med och jag hoppas jag får fortsätta vara fri från besvär.

Jag är trots allt väldigt, väldigt nöjd och tacksam, men ibland känns det nyttigt att komma ihåg även den andra sidan av myntet.

Vad är min stil egentligen?

Kanske inte en fråga man resonerar över allt som oftast, men när ens garderob varit begränsad till det man får på sig kontra det man faktiskt skulle vilja kunna ha, ja då blir valet inte så svårt.

Med det vill jag inte säga att det är ett problem nu, verkligen inte, men det är svårt att veta vad man har för stil, för preferenser och vad som ser bra ut på ens kropp. Min kropp är i förändring både viktmässigt och muskelmässigt, och jag har dålig koll på vad som ser bra ut. Jag har blivit mer kritisk till mitt utseende nu än jag var tidigare.

Jag har reflekterat kring det här med andra som också genomgått operationen, och de flesta har en liknande syn. Det går ofta så fort att man inte hinner ställa om sig mentalt till nya storlekar eller nya former. Därmed blir det också svårt att veta vad som sitter bra eller man kanske inte märker att det som såg bra ut innan ser väldigt mycket sämre ut nu.

Snart 7 månader efter min operation har jag fortfarande ca 20 kg kvar att tappa. Det är mycket. Inte alls lika mycket som de 36 kg blivit av med, men jag anses fortfarande lida av fetma enligt BMI. Jag vill inte ha någon brådska, utan jag behöver göra livsstilsval som leder till ett bra och hälsosamt liv i framtiden, det är viktigare än att hetsa ner så fort jag kan.

Jag drömmer om att fylla min garderob med kläder fulla av färg.

 kvinna-jeans-desigual-jeans-alohaDE123F02Z-K11@4product-desigual-nenat-maxikleid-blanco-mistico-65147834.jpg

I första hand är det  nog självkänslan som behöver jobbas på, så att jag börjar känna mig bekväm i min egen kropp. Det har jag inte gjort sedan jag var liten, och det är verkligen på tiden nu!

Ny på jobbet

Jag brukar ta en latte på väg till jobbet. Himla bra grej, Espresso House brukar ha bra frukostpriser på morgonen, så jag köper den stora latten och sedan räcker den hela dagen för mig. Smålänning? Vem, jag? Haha!

I morse bemannades mitt lokala Espresso-hak av två nya baristor, förutom den tjej som lärde upp dem. Jag gjorde min beställning som vanligt, en vaniljlatte med lättmjölk, och den nya baristan upprepade glatt min beställning.

Till saken hör att det var rätt mycket folk före mig och sakta men säkert bildades en liten kö vid den lilla disk där de lämnar ut det beställda kaffet. Jag tänkte i så mycket mer på det, utan drog på mig mina hörlurar och försjönk i den vanliga morgon-ljudboken. Det är först när jag är näst på tur att få mitt kaffe som jag inser att en av de nya baristorna värmer vanliga fullfet, röd mjölk.

Det är ju inte så att jag inte tål den mjölken, eller ens tycker att lättmjölk är godare, utan det är det enkla faktum att jag vill hålla ner på kalorierna. Men jag bestämmer mig för att inte säga något. Jag ser på henne att hon är lite stressad över hur mycket folk det är, och jag vet hur det är att vara ny på jobbet. Så jag tackar för kaffet och går iväg mot bussen, njutandes av en fullfet latte, för en gångs skull.

perfekt-skummad-latte-hos-espresso-house.png

Drömmar

Ni vet när man var liten och fick frågan vad man ville bli? (Jag ville bli delfinskötare, tills min farmor frågade vad jag ville bli på riktigt…) Man hade drömmar, tankar och idéer om hur ens liv skulle bli. Sedan växer man upp och saker och ting kanske inte blev som man hade tänkt sig.

Det känns som jag precis kommit på att en av de där stora drömmarna jag hade med största säkerhet inte kommer att infrias. Det beror på en mängd olika faktorer, men utfallet blir detsamma. Hur hanterar man det?

I mitt fall var den stora drömmen att bo och jobba utomlands. Av olika anledningar har det inte blivit så, och nu känns det som om tiden för det har passerat. När jag pratade med en väninna om det för några år sedan undrade hon vad det var med det som lockade mig. Den tanken har funnits med mig sedan dess och jag tror att det var äventyret som lockade mig. Men det finns ju mängder med andra äventyr att uppleva, och alla måste ju inte se ut på det sätt jag trodde när jag var liten.

Hur vet man när det är dags att utvärdera sina drömmar och mål och sätta upp nya? Hur hittar man den där nya saken att sträva mot eller att jobba för?

Alla har inte samma tur

Jag känner mig väldigt tacksam och ödmjuk inför den hjälp jag fått genom den svenska sjukvården. Min resa till hälsa har varit lång, och den är inte över än. Det började ju för flera år sedan, med att jag sökte hjälp för ätstörningen.

Jag skrev en egenremiss till SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) och fick genom dem både aktiv terapi med dietist och grupp-KBT med läkare och psykolog. Jag kan utan tvekan säga att det är något av det bästa jag gjort. Och tack vare svenska sjukvården behövde jag aldrig betala mer än upp till gränsen för frikort.

Efter jag friskförklarades gick det ju några år innan beslutet om en GBP mognade fram hos mig. Jag hann gick igenom ett stort uppbrott och hamnade i någon typ av livskris. Det tog tid och mycket stöd innan jag orkade ta tag i min hälsa igen. Jag skrev en egenremiss den här gången också, till Danderyds sjukhus. Jag genomförde min operation den 2 november 2015. Igen, tack vare den svenska sjukvården har jag inte betalat mer än en bråkdel.

Jag mår så mycket bättre nu. Det är jag evigt tacksam för. Men alla har inte samma tur. Det finns människor som måste kämpa för att ens bli trodda av sjukvården, kämpa för att få rätt diagnos ställd, och när de väl fått det får de ändå inte den vård de behöver, eftersom vården i det här fallet är samma sak som fettsugning. Det är skrämmande. Läs här om min fina vän Jenny som äntligen fått rätt diagnos ställd, men som ändå inte får vård.

Det handlar om lipödem. Många lider av det, men det är svårt att få rätt diagnos ställd, och ännu svårare att få rätt vård. Så hur tacksam jag än är tänker jag på dem som inte har samma tur att ha ett hälsoproblem som samhället erkänner.

tacksam1.jpg