Saker som bara tjocka människor känner igen

Jag har spenderat en del tid med att läsa Lady Dahmers blogg. Framför allt tycker jag hennes inlägg om att vara tjock är intressanta, och en del av dem har hög igenkänningsfaktor hos mig. Bland annat hade hon länkat till Hanna Marie Fiddeli och ett inlägg om fatshaming, och om smala människor har förstått hur det är att vara tjock.

Hanna tar upp en del frågor, och jag känner igen mig i varenda en!

Har ni svårt att få plats i biostolar? – Usch, ja. Varenda gång man skulle gå på bio var det ett måste att vara där tidigt, så jag inte skulle stöta emot den som satt bredvid  när jag satte mig ner. Att få ned jackan under mig var bara att glömma, och mardrömmen var att vara sist där och slå ned någons dricka när jag satte mig. Ja, det har hänt.

Är ni oroliga för att bli avvisade ur flygplanet när ni flyger? – Ja, eller att inte få plats i stolen. Jag kunde aldrig fälla ned det lilla bordet hela vägen ner, och det var alltid en kamp att få på sig bältet. Ångesten.

Får ni blåmärken pga trånga stolar i föreläsningssalar? – Ja. Stolar med sidostöd hatade jag. Om jag ens fick plats fick jag enorma blåmärken på sidan av benen och höfterna. Försök ni att sitta stilla och fokusera på vad det än är man ska göra.

Tycker ni det är jobbigt att åka buss pga ni spiller över på andras säten? – Ja. Det gick så långt att jag och min mamma började skämta om det. ”När vi inte tar upp mer än ett säte, då är man smal nog!”.

Har ni nekats behandling i vården pga din vikt? – Nja. Inte nekats, men ständigt fått höra att alla mina problem berodde på min övervikt. Jag hade ständiga ryggproblem och varje gång jag sökte hjälp fick jag höra att det berodde på övervikten, tills jag träffade en kiropraktor som hjälpte mig och tydligt klargjorde att problemen inte hade med vikten att göra. Det tog bara åtta år innan någon trodde på mig.

Kan ni gå in i en butik utan att hitta en enda sak i er storlek/som er kropp ens får plats i (inte ”sitter bra” utan INTE FÅR PLATS I)? – O ja. Det handlade bara om vad man fick plats i, inte vad man helst ville ha på sig. Tydligen ska tjocka människor inte ha någon modekänsla och nöja sig med vad som.

Möts ni av folk som antar att ni är ohälsosamma, karaktärslösa, lata och lite dumma i huvudet dagligen? – Japp. Blickarna och tisslandet. Varje dag någonstans.

Görs det TV-program som går ut på att folk med kroppar som er på farligt snabb tid ska förändra sin vikt? – Hell yeah.

Används er kroppstyp som ett komiskt inslag i TV? – Ja. Jag minns första gången jag reflekterade över Monica och hennes ”storlek” i Vänner. Nedslående.

Det finns fler exempel. Jag vet att jag tappat (rättelse: jobbat stenhårt för att bli av med) nära 35 kg nu, men på många sätt är jag fortfarande tjock i huvudet. Jag fattar. En del av mig är överlycklig att jag äntligen, äntligen inte tillhöra de där tjocka människorna längre, att jag kan gå in i ett rum och inte vara största människan där. En annan del av mig förstår inte det, och väntar på att vakna upp ur det här och inse att jag är den jag alltid varit – tjock, och därmed mindre värd. För så är det. Tjocka människor anses per automatik lata, karaktärslösa och lätt dumma i huvudet.

Fy.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s