Inte fetast på gymmet

I november förra året hade jag turen och lyckan att vinna ett års fri träning på SATS. Det kom väldigt lägligt, eftersom jag behövde komma igång med träningen efter operationen och visste inte riktigt vart jag skulle vända mig.

I och med träningskortet på SATS blev valet plötsligt enkelt. Jag kunde träna på vilket SATS som helst i hela Stockholm. Värre blev det istället med ångesten och tankarna. Skulle jag orka träna? Vad skulle jag välja? Jag hade ju aldrig gått på ett gruppass i hela mitt liv! Jag hade någon slags bild av att alla som gick på gym redan var smala och smärta, och att jag skulle sticka ut som en elefant bland gaseller.

925173_201311513272316_sbig

Källa.

Jag kände mig som en flodhäst första passet. Stor, osmidig och såklart lite orolig. Trots en viktminskning på runt 10 kg var jag lätt största tjejen där. Som tur var hade jag fina PT-Mia som peppade och lyssnade på vad jag hade för önskemål. Hon har varit en klippa genom min träningsstart och har utmanat mig och min uppfattning om min kropp från dag ett.

Nu är vi i slutet av mars. Borta är oversize-tröjorna, och de svarta intetsägande träningsbyxorna. Nu är det färg, åtsittande kläder som inte är i vägen som gäller. Idag vågade jag för första gången träna i löpartröja, som visar varenda liten valk på kroppen. Men det gör inget. För jag vet hur långt jag har kommit, hur många kilo jag orkar, och hur mycket mer jag kan pressa mig idag än jag kunde då. Idag värmer jag upp med att jogga! Jag, som knappt orkade cykla första gången!

När jag såg mig spegeln på väg in till de fria vikterna inser jag att jag inte är fettot på gymmet längre. Jag tillhör de normala, de som tränar för att må bättre. Ingen tittar snett på mig längre. Jag är varken större eller mindre. Jag är normal. Snart har jag beviset i mitt BMI också. Jag är inte längre fetma klass III. Nu är jag ”bara” fetma. Men snart, snart är jag normalviktig.

54ee761d50f1d_-_sev-fitspiration-3-de

Källa.

Idag firar jag -30,9 kg. Snart är jag normalviktig. Oavsett vikt är jag stark. Och det känns helt jävla magiskt.

Annonser

Att vilja och våga förändra sig

Jag funderar mycket på det här, att vilja ändra sig och att sedan våga det. Alla som någonsin medvetet förändrat sig vet hur svårt det är. Det är svårt att bryta vanor, svårt att förändra den bild man har av sig själv. Och det gäller inte bara utseende, det blir ju någonstans ännu värre när man försöker förändra hur man tänker och förhåller sig till saker.

Det känns som om jag håller på att upptäcka nya saker om mig själv, saker som jag kanske misstänkt innan, men som inte kommit till ytan förrän nu. Jag tror att det satte igång med uppbrottet förra året, en process som nu börjar ge frukt. Jag börjar inse inte bara vart jag är på väg, utan vart jag faktiskt vill vara på väg. Och mest av allt börjar jag inse att jag faktiskt själv vill förändra och bryta gamla mönster. Jag vill lägga min energi på det här.

i-cant-change-the-world-but-i-can-change-the-world-in-meKälla.

 

 

Nytt träningsupplägg

Jag har länge gått och funderat på min träning och hur jag ska komma tillbaka till en bra träningsrutin. Senast jag hade en riktigt bra sådan var sommaren 2012 fram till våren 2013. Den gemensamma nämnaren: en PT. Killen jag hade tidigare har ju som bekant flyttat till Island, plus att jag inte är så sugen på att åka till Alvik varje gång jag ska köra ett pass.

En av mina fina vänner, J, har tidigare pratat med mig om sin PT, som hon rekommenderat. Han tog kontakt med mig förra veckan och igår hade vi ett första möte. Nu känns det så bra! Visserligen har vi inte kommit igång med träningen än, första passet blir om ungefär en och en halv vecka, men det känns så skönt att ha träffat någon som verkar förstå mig och hur jag fungerar i ett träningssammanhang.

Nu känner jag mig oerhört peppad på att köra vidare, och att kombinera träningen med PT med de intervall-pass jag redan kör.

Det här är min tid att förändras!

efba0c965d9e11e284fa22000a1f9c87_6Källa.

 

En riktigt vänskapsdag

Igår drog jag med fina C ut på en tjejdag med shopping i Farsta. Jag behövde nya höstskor, och hon behövde göra sig av med lite TV-spel. Sagt och gjort, vi spenderade större delen av dagen med att gå runt i butiker, prova kläder och skor och mysa med kaffe. Som balsam för själen.

Jag fyndade en hel del, bland annat:

belle shoesDen här läckra stöveln från Belle Shoes.

Och två andra par läckra boots från Din Sko. En tröja från Gina Tricot, lite smink och påfyllning i matförrådet från Itrim.

Mest spännande var nog när jag och C tittade på jackor på Lindex, och jag provar följande jacka i strl L (som är mindre än jag brukar ha):

jacka

 

Den sitter som ett smäck! Helt perfekt, i en storlek mindre än jag brukar ha! Det låter säkert jättefånigt att man kan bli så glad över något som att få på sig en jacka, framför allt när jag går på Itrim, men det är så stort för mig. Så stort.

Jag köpte den inte av tre anledningar: 1. Jag har precis beställt en ny kappa, eftersom min gamla är för stor. 2. Undrar om den inte kommer hinna bli för stor innan jag behöver en ordentlig vinterjacka och 3. Jag tyckte den var rätt dyr.

Men glädjen. Den. Det var riktigt fint. 🙂

 

Du är ansvarig för din egen framgång

När jag hade mitt senaste motivationssamtal på Itrim så min hälsocoach Linda något väldigt smart och sant: ”Du är ansvarig för din egen framgång”. Och på gruppmötet senast gick vi igenom hur man är ansvarig för sina val och att man ska stå för de konsekvenser som man vet kommer. Oavsett vad man väljer.

Och det vet vi ju. Vi som är överviktiga, vi vet 9 gånger av 10 hur vi ska äta för att gå ner i vikt. Det är inte där problemet ligger. På samma sätt kan man se problemet åt andra hållet. Vi vet ju att om vi stiger av den så kommer det leda till en viktökning eller åtminstone ett avstannande av viktminskningen. Vi vet detta. Ändå övertalar man sig själv att man är värd det, att man ska tag i det imorgon igen, eller tusen andra anledningar som verkar så bra precis just då.

Nej. Du är ansvarig för din egen framgång. Så är det.

Jag är ansvarig för min egen framgång, oavsett om det gäller vikt, jobb eller kärlek. Jag kan inte styra över om någon annan lämnar mig, om det blir nedskärningar på jobbet eller om jag äter och tränar som jag ska och jag trots det står stilla ett tag.

Men jag kan alltid vara så bra jag kan. Jag kan följa mitt kostprogram och träna regelbundet. Jag kan se till att jag sköter mitt jobb och att jag utvecklar mig, och jag kan se till att kommunicera och vara ärlig i mina relationer. Inget annat kan jag styra över, och därför väljer jag att släppa det.

Jag är ansvarig för min egen framgång.

Clean Eating

Den senaste tiden har jag blivit mycket intresserad av det som kallas clean eating. Som bekant har jag ju slutat med dieter, utan jag tror på det här med äta allt men i lagom mängd. Dessutom har jag börjat fundera på vad viss mat gör med min kropp, och hur jag ska äta för att må så bra som möjligt. Jag kan förstå att det kan verka som ytterligare en diet, men jag tänker snarare på mat som kan optimera kroppens funktioner. Dessutom känns det bara logiskt att inte äta för mycket tillsatser.

En definition av clean eating som ges på nätet är sådant som är utan artificiella smakämnen, tillsatser och socker. Tanken är att maten ska vara så ren från sådant som möjligt. Då faller det ju sig dessutom naturligt att vitt bröd, godis och snabbmat faller bort. Det är däremot inte som raw food, där man inte lagar maten över en viss temperatur.

Jag har börjar lite lätt att laga mat som faller under clean eating redan:

bananpannkaka

Bananpannkakor med hallonkvarg och honung.

kyckling och sallad

Kycklingfilé med blandsallad och surdegsbröd.

lax och risBalsamgalserad lax med blandsallad och ris.

Allt det här har väckt intresset för matlagning igen. Allt vi äter är ju förstås inte clean eating, men målet är att så mycket som möjligt av de lagade måltiderna ska vara det. Sedan återstår att se om jag ska fortsätta räkna kalorier, eller om jag ska äta såhär. Vi får se. En sak är i alla fall säker: nya mantran för mig är ”ingen paus” och ”failure is not an option”.

Oväntad inspiration

Jag tror att jag är i behov av mental träning, någonting som får mig att kämpa på några repetitioner extra eller bara kämpa på lite till. Min hobbydiagnos på mig själv är att all stress bryter ner min mentala vilja. Får några månader sen (eller bara någon månad sen) var den mentala biten inte alls ett så stort problem. Det är först nu, med insikten om att terminen håller på att ta slut och alla nationella prov som har orsakat det hela.

Det påverkar min träning (det är mycket svårare att peppa mig själv nu, och eftersom PT:n flyttar nästa vecka är peppen viktigare än någonsin), det påverkar mitt jobb (har inte alls lika mycket tålamod längre) och det påverkar min vardag (i form av ovilja att hålla i den kost jag mår bra av).

Bildens källa.

Sen plötsligt, när jag redan har bestämt mig för att ge upp en dag till, så händer något. Igår hände min älskade man som trots en jobbig dag på sitt jobb sa till mig när jag ringde: ”Men det är väl klart vi ska träna? Jag behöver i alla fall komma igång med mitt program.” Och då kan ju inte jag vara sämre, eller hur? Så vi körde. Fast jag haft öppet hus på jobbet. Fast han haft en skitdag på sitt jobb. Vi körde, och han peppade mig hela vägen. ♥

I morse hände nästa grej. Vaknar, loggar in på Fb och ser att jag fått ett meddelande från en före detta elev som berättar att hon blivit inspirerad av artikeln om mig i vintras. Plötsligt känns allt lite lättare, och man kommer på varför man gör det här. Dagen till ära tog jag på mig mitt armband från SOS Barnbyar. Ikväll kommer familjen hit från Småland, första gången sedan New York. Det här ska bli en alldeles fantastisk dag och en alldeles fantastisk helg!