Att klara mer än man tror

När jag spelade handboll fanns det vissa övningar jag hatade. Nästan alla hade med ren styrka att göra, framför allt på överkroppen. Benstyrka har alltid varit min grej, men så fort det handlat om att bära upp min egen vikt med armar eller överkropp har jag försökt slippa undan. Mycket av det har suttit i huvudet, har jag förstått nu, men rädslan för vissa övningar sitter kvar sedan tonåren.

f0bc7574f7a525c61d89f5884fe56a9d.jpg

Idag bad min PT mig att göra tricep dips. Nej nej nej, var allt jag kunde tänka när hon började visa. Sedan sa jag det: Jag kan inte. Min PT stirrade på mig, och jag skruvade på mig. Just det ja, det finns inget som heter ”jag kan inte”. Bara att testa alltså.

3×10 dips senare inser jag att, jo jag kan visst. Det är tungt och jobbigt men jag KAN. Jag tappade inte, jag orkar dra mig upp och jag har den styrka jag behöver i armar för att göra det.

Stolt över mig själv nu. Jag har kommit så långt, och mer ska det bli!

tumblr_njcavxUXYZ1siboy7o1_500.jpg

Rivstartar måndagen 

Efter arbetsdagen drog jag iväg till SATS för kvällens pass i Sh’bam. Jag var lite tidig, så hann med 2 km löpning och 5 km cykling också. Det märks att alla nyårslöftesmänniskor är borta, på passet var vi bara 10 stycken! 

En konstig sak jag funderat på… Ju mer jag går ner/krymper i storlek, desto klumpigare upplever jag mig själv som. Är inte det konstigt? Jag orkar ju mycket mer, men har blivit så himla kritisk hur jag ser ut…

Flåsa inte så förbannat!

  
Idag gjorde jag mitt andra pass i From couch to 5K-programmet. Det handlar om intervallträning, jag som inte joggat på många år har inte så mycket flås i kroppen längre. 

Idag vaknade jag tidigt och tyckte att det vore skönt att köra innan frukost. Sagt och gjort. Jag är ungefär halvvägs genom min tredje löpminut när en man med hund gestikulerar åt mig. När jag drar av mig ena hörluren skrattar han: -Flåsa inte så förbannat, du skrämde halvt ihjäl mig!

Kan ju inte göra något annat än le och tänka att jag kommer flåsa på, hela vägen in i mål! 

Inte fetast på gymmet

I november förra året hade jag turen och lyckan att vinna ett års fri träning på SATS. Det kom väldigt lägligt, eftersom jag behövde komma igång med träningen efter operationen och visste inte riktigt vart jag skulle vända mig.

I och med träningskortet på SATS blev valet plötsligt enkelt. Jag kunde träna på vilket SATS som helst i hela Stockholm. Värre blev det istället med ångesten och tankarna. Skulle jag orka träna? Vad skulle jag välja? Jag hade ju aldrig gått på ett gruppass i hela mitt liv! Jag hade någon slags bild av att alla som gick på gym redan var smala och smärta, och att jag skulle sticka ut som en elefant bland gaseller.

925173_201311513272316_sbig

Källa.

Jag kände mig som en flodhäst första passet. Stor, osmidig och såklart lite orolig. Trots en viktminskning på runt 10 kg var jag lätt största tjejen där. Som tur var hade jag fina PT-Mia som peppade och lyssnade på vad jag hade för önskemål. Hon har varit en klippa genom min träningsstart och har utmanat mig och min uppfattning om min kropp från dag ett.

Nu är vi i slutet av mars. Borta är oversize-tröjorna, och de svarta intetsägande träningsbyxorna. Nu är det färg, åtsittande kläder som inte är i vägen som gäller. Idag vågade jag för första gången träna i löpartröja, som visar varenda liten valk på kroppen. Men det gör inget. För jag vet hur långt jag har kommit, hur många kilo jag orkar, och hur mycket mer jag kan pressa mig idag än jag kunde då. Idag värmer jag upp med att jogga! Jag, som knappt orkade cykla första gången!

När jag såg mig spegeln på väg in till de fria vikterna inser jag att jag inte är fettot på gymmet längre. Jag tillhör de normala, de som tränar för att må bättre. Ingen tittar snett på mig längre. Jag är varken större eller mindre. Jag är normal. Snart har jag beviset i mitt BMI också. Jag är inte längre fetma klass III. Nu är jag ”bara” fetma. Men snart, snart är jag normalviktig.

54ee761d50f1d_-_sev-fitspiration-3-de

Källa.

Idag firar jag -30,9 kg. Snart är jag normalviktig. Oavsett vikt är jag stark. Och det känns helt jävla magiskt.

Är det verkligen jag?

Det står en tjej framför de fria vikterna på gymmet. Hon kör hårt, svetten rinner från hennes hår, ner över kinderna och droppar så småningom på tröjan.

Det är hennes fjärde månad på gymmet. På fyra månader har hon gått från otränad och trött till stark och hyggligt tränad. Hon orkar länge på crossen nu, och har ökat vikterna flera gånger.

f0bc7574f7a525c61d89f5884fe56a9d

Jag fattar fortfarande inte att det är mig själv jag ser i spegeln, att det är jag som orkar ta tyngre och tyngre vikter och som kan böja mig bättre och bättre. Det är ofattbart. En del av mig önskar att man kunde känna hur det kändes när jag började och känna hur det känns nu, bara för att jämföra.

Tacksamhet. Ödmjukhet. Glädje. Tack för att jag fått möjlighet att göra det här för mig själv. Tack för att min kropp fortfarande orkar. Tack för att jag orkade ta mig ur ett missbruk och gå vidare, stärkt.

Nytt träningsupplägg

Jag har länge gått och funderat på min träning och hur jag ska komma tillbaka till en bra träningsrutin. Senast jag hade en riktigt bra sådan var sommaren 2012 fram till våren 2013. Den gemensamma nämnaren: en PT. Killen jag hade tidigare har ju som bekant flyttat till Island, plus att jag inte är så sugen på att åka till Alvik varje gång jag ska köra ett pass.

En av mina fina vänner, J, har tidigare pratat med mig om sin PT, som hon rekommenderat. Han tog kontakt med mig förra veckan och igår hade vi ett första möte. Nu känns det så bra! Visserligen har vi inte kommit igång med träningen än, första passet blir om ungefär en och en halv vecka, men det känns så skönt att ha träffat någon som verkar förstå mig och hur jag fungerar i ett träningssammanhang.

Nu känner jag mig oerhört peppad på att köra vidare, och att kombinera träningen med PT med de intervall-pass jag redan kör.

Det här är min tid att förändras!

efba0c965d9e11e284fa22000a1f9c87_6Källa.

 

10 – Mitt bästa viktminskningtips

Alltså, egentligen är det ju ingen match att gå ner i vikt. Bara sluta ät tillräckligt länge och upplev hur vikten bara rinner av. MEN, det är ju knappast så enkelt, eller snarare önskvärt, eller hur? Det handlar ju om att tappa fett, inte muskler och att faktiskt BEHÅLLA sin viktminskning. Hälsa, snarare än bantning.

Så, mitt bästa tips är egentligen väldigt enkelt. Gör det som passar dig. Vill du köra snabb minskning med soppor – go for it! Vill du träna som en galning och äta som du gjort innan – helt okej. Huvudsaken är att det passar dig och din livsstil.

Jag gör inga som helst anspråk på att veta vad som är rätt, eller vad som är hälsosamt. Jag vet bara att det enda som fungerat för mig i relation till faktiskt minskad vikt, välmående och en livsstil jag skulle kunna leva med, är gör av med mer kalorier än du stoppar i det. Det i kombination med träning (för min del helst styrketräning och jogging) och bra val när det gäller mat (för vem mår egentligen bra av godis?) visade sig vara ett vinnande koncept för mig.

hämtaKälla.

Så varför slutade jag? Förutom vissa förändringar i min livssituation hände ju det som brukar hända efter ett tag. Man hamnar på en platå, man tycker det går för långsamt, och vips så har man hamnat i bantningshetsen igen. Har man då dessutom haft en ätstörning som jag har, ja då är det i princip livsfarligt att hamna där.

Det är ju inte så himla svårt eller hur? Gör det som fungerar för dig…