Inte fetast på gymmet

I november förra året hade jag turen och lyckan att vinna ett års fri träning på SATS. Det kom väldigt lägligt, eftersom jag behövde komma igång med träningen efter operationen och visste inte riktigt vart jag skulle vända mig.

I och med träningskortet på SATS blev valet plötsligt enkelt. Jag kunde träna på vilket SATS som helst i hela Stockholm. Värre blev det istället med ångesten och tankarna. Skulle jag orka träna? Vad skulle jag välja? Jag hade ju aldrig gått på ett gruppass i hela mitt liv! Jag hade någon slags bild av att alla som gick på gym redan var smala och smärta, och att jag skulle sticka ut som en elefant bland gaseller.

925173_201311513272316_sbig

Källa.

Jag kände mig som en flodhäst första passet. Stor, osmidig och såklart lite orolig. Trots en viktminskning på runt 10 kg var jag lätt största tjejen där. Som tur var hade jag fina PT-Mia som peppade och lyssnade på vad jag hade för önskemål. Hon har varit en klippa genom min träningsstart och har utmanat mig och min uppfattning om min kropp från dag ett.

Nu är vi i slutet av mars. Borta är oversize-tröjorna, och de svarta intetsägande träningsbyxorna. Nu är det färg, åtsittande kläder som inte är i vägen som gäller. Idag vågade jag för första gången träna i löpartröja, som visar varenda liten valk på kroppen. Men det gör inget. För jag vet hur långt jag har kommit, hur många kilo jag orkar, och hur mycket mer jag kan pressa mig idag än jag kunde då. Idag värmer jag upp med att jogga! Jag, som knappt orkade cykla första gången!

När jag såg mig spegeln på väg in till de fria vikterna inser jag att jag inte är fettot på gymmet längre. Jag tillhör de normala, de som tränar för att må bättre. Ingen tittar snett på mig längre. Jag är varken större eller mindre. Jag är normal. Snart har jag beviset i mitt BMI också. Jag är inte längre fetma klass III. Nu är jag ”bara” fetma. Men snart, snart är jag normalviktig.

54ee761d50f1d_-_sev-fitspiration-3-de

Källa.

Idag firar jag -30,9 kg. Snart är jag normalviktig. Oavsett vikt är jag stark. Och det känns helt jävla magiskt.

Är det verkligen jag?

Det står en tjej framför de fria vikterna på gymmet. Hon kör hårt, svetten rinner från hennes hår, ner över kinderna och droppar så småningom på tröjan.

Det är hennes fjärde månad på gymmet. På fyra månader har hon gått från otränad och trött till stark och hyggligt tränad. Hon orkar länge på crossen nu, och har ökat vikterna flera gånger.

f0bc7574f7a525c61d89f5884fe56a9d

Jag fattar fortfarande inte att det är mig själv jag ser i spegeln, att det är jag som orkar ta tyngre och tyngre vikter och som kan böja mig bättre och bättre. Det är ofattbart. En del av mig önskar att man kunde känna hur det kändes när jag började och känna hur det känns nu, bara för att jämföra.

Tacksamhet. Ödmjukhet. Glädje. Tack för att jag fått möjlighet att göra det här för mig själv. Tack för att min kropp fortfarande orkar. Tack för att jag orkade ta mig ur ett missbruk och gå vidare, stärkt.

Nytt träningsupplägg

Jag har länge gått och funderat på min träning och hur jag ska komma tillbaka till en bra träningsrutin. Senast jag hade en riktigt bra sådan var sommaren 2012 fram till våren 2013. Den gemensamma nämnaren: en PT. Killen jag hade tidigare har ju som bekant flyttat till Island, plus att jag inte är så sugen på att åka till Alvik varje gång jag ska köra ett pass.

En av mina fina vänner, J, har tidigare pratat med mig om sin PT, som hon rekommenderat. Han tog kontakt med mig förra veckan och igår hade vi ett första möte. Nu känns det så bra! Visserligen har vi inte kommit igång med träningen än, första passet blir om ungefär en och en halv vecka, men det känns så skönt att ha träffat någon som verkar förstå mig och hur jag fungerar i ett träningssammanhang.

Nu känner jag mig oerhört peppad på att köra vidare, och att kombinera träningen med PT med de intervall-pass jag redan kör.

Det här är min tid att förändras!

efba0c965d9e11e284fa22000a1f9c87_6Källa.

 

10 – Mitt bästa viktminskningtips

Alltså, egentligen är det ju ingen match att gå ner i vikt. Bara sluta ät tillräckligt länge och upplev hur vikten bara rinner av. MEN, det är ju knappast så enkelt, eller snarare önskvärt, eller hur? Det handlar ju om att tappa fett, inte muskler och att faktiskt BEHÅLLA sin viktminskning. Hälsa, snarare än bantning.

Så, mitt bästa tips är egentligen väldigt enkelt. Gör det som passar dig. Vill du köra snabb minskning med soppor – go for it! Vill du träna som en galning och äta som du gjort innan – helt okej. Huvudsaken är att det passar dig och din livsstil.

Jag gör inga som helst anspråk på att veta vad som är rätt, eller vad som är hälsosamt. Jag vet bara att det enda som fungerat för mig i relation till faktiskt minskad vikt, välmående och en livsstil jag skulle kunna leva med, är gör av med mer kalorier än du stoppar i det. Det i kombination med träning (för min del helst styrketräning och jogging) och bra val när det gäller mat (för vem mår egentligen bra av godis?) visade sig vara ett vinnande koncept för mig.

hämtaKälla.

Så varför slutade jag? Förutom vissa förändringar i min livssituation hände ju det som brukar hända efter ett tag. Man hamnar på en platå, man tycker det går för långsamt, och vips så har man hamnat i bantningshetsen igen. Har man då dessutom haft en ätstörning som jag har, ja då är det i princip livsfarligt att hamna där.

Det är ju inte så himla svårt eller hur? Gör det som fungerar för dig…

 

Intervaller

Träningen har blivit lidande sedan separationen, även om jag rört på mig till och från. Med tanke på att det är Vårruset på måndag, och jag har inte ens börjat springa inför det, tig jag mig i alla fall i kragen och körde första intervallpasset idag. Tänkte jag skulle använda sommaren till att bättra på löpningen.

20130525-100812.jpg

Nu väntar frukost, sedan shopping och ikväll 30-årsfest.

Var är min inspiration?

Okej, så inser man att det är dags att göra något åt maten igen, börja må bra igen. Problemet är bara att jag inte alls är lika inspirerad som tidigare, tvärt om. Plötsligt känns allt tungt, och jag känner hur rädslan för att bli ännu tjockare kommer smygandes igen. Jag pendlar fram och tillbaka i mina tankar och vet inte åt vilket håll jag ska vända mig.

 

Jag har gått igenom allt i mina tankar. Shakes, soppor, bars, viktväktarna, periodisk fasta, kaloriräkning… You name it. Jag är fortfarande lika vilsen. Det känns hopplöst, jag är utan inspiration och bara allmänt trött.

Jag vill tillbaka till den där härliga känslan när man får på sig byxorna man inte fick på sig för en månad sen, eller när man kan öka vikterna på träningen. Eller när någon kommenterar att man gått ner i vikt.

Antagligen är det bara att ha tålamod och fortsätta med det jag vet har fungerat tidigare. Så var ska jag hitta inspirationen?

Träningsinsikter

Igår gick jag och PT:n igenom det sista passet i mitt nya träningsprogram. Det känns bra, men det är svåra övningar och många av dem sätter både kroppen och sinnet på prov. Jobbigast igår var helt klart plankan, men det var också den övning som jag tror jag kommer utvecklas mest med.

Jag fick frågan igår om jag tycker det är kul med träning. Tycker jag det, att det är kul? Eller har det ”bara” blivit en vana? Nyttan känner jag ju definitivt av, inte bara fysiskt utan psykiskt. Utan träning blir jag grinig, irriterad och känner som om jag ska explodera väldigt ofta, men med träning blir jag mer harmonisk och åtminstone mindre irriterad. Frustrationen kommer ut på annat sätt då.

Bildens källa.

Men jo, jag tycker nog att det är kul. Men det betyder inte alltid att det är en dans på rosor att ta sig dit, eller att varje pass är motiverande och roligt. Ibland känns det som en enda stor plåga. Men jag antar att i långa loppet är det regelbundenheten som är grejen, även om inte alla pass blir perfekta.

Den stora insikten igår kom när jag sprang fram och tillbaka med kettlebells i händerna. Jag kände mig så fruktansvärt andfådd, så trött och så stor. Det kan ju ha berott på att det var slutet av träningen också, men i mitt huvud ploppar tanken upp på en fet hamburgare och hur det inte är värt det. Hur maten jag stoppar i mig får mig att må så skit när min kropp anstränger sig. Det är inte värt det. Punkt.

Bildens källa.

Problemet är att jag är fortfarande inte riktigt där mentalt, där jag orkar göra allt på en gång igen. Inspirationen kommer så sakteliga tillbaka, men jag tänker inte stressa fram det hela. Tills dess fortsätter jag träna och fokusera på det.

Stolt

Som jag har skrivit om förr är jag mitt uppe i genomgången av ett nytt träningsprogram. Det påbörjades förra veckan med genomgång av pass 1 och igår var det dags för pass 2. Vilken skillnad säger jag bara! Roliga övningar, men utmanande och betydligt tyngre vikter än tidigare. Efter passets slut igår var jag en millimeter ifrån att krypa fram, jag var till och med tvungen att sitta en stund innan jag orkade klä på mig för att gå hem.

20130319-070722.jpg

På bilden ovan försöker jag illustrera hur jag mår, men ser mest galen ut tycker jag. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag fullkomligt älskar det! Man SKA vara slutkörd efter ett ordentligt pass, vad är annars meningen? Nästa genomgång är på torsdag, helt perfekt eftersom arbetsdagen avslutas med långt personalmöte.

20130319-070733.jpg

När jag kom hem efter träningen hade mannen fortfarande inte kommit från jobbet. Intressant nog väljer jag att ställa mig och laga risotto, som inte bara tar en stund utan man måste stå vid spisen hela tiden – bokstavligen! Och ja, det ser ut som gröt på bilden, men det smakade i alla fall som det ska! 😉

Nu är det ny arbetsdag som gäller, efter det ska vi på Stand Up-middag ikväll, en födelsedagspresent som mannen fick från företaget han jobbar på. Det blir förhoppningsvis både roligt och bra.

Ordentligt med motion

InstacollageDet blev extra mycket motion för mig idag. Först ett vanligt pass på gymmet (cykel och styrka) och nu på eftermiddagen kunde jag inte motstå solen, så det fick bli en promenad också. Väldigt skönt.

Våren är på gång tror jag, om bara all den här snön kunde försvinna någon gång!