5: En bild av en plats du varit på

2013-11-09 08.42.24Älskade New York.

Bilden ovan är tagen i New York den 9 november 2013. Min andra resa till USA, och den andra till New York. Inte kunde jag väl ana att 2013 skulle innebära två resor till The Big Apple, med så olika förutsättningar. Det känns som en annan människa som var där i våras.

Tidigare var jag ledsen över detta faktum… Nu är jag inte längre så säker.

 

Nyårsfirande

Att fira nyår har aldrig varit jag direkt gillat, mest på grund av en del händelser kring nyår och alkohol när jag var yngre. Jag föredrar mindre hemmagrejer framför stora fester, men gårdagens firande var det bästa jag varit med om på länge! Jag tänkte bjuda på lite bilder från vår kväll.

20130101-092948.jpg

Jag gör mig i ordning inför kvällen.

Istället för den fina svarta klänning som jag blev så lycklig när jag kom i, valde jag att köra mer casual pretty. Jeans och en snyggtop helt enkelt.

20130101-093005.jpg

Vi firade hemma hos goda vänner.

När vi kom bjöds vi på lite snacks. Favoriten var helt klart baconinlindade dadlar.

20130101-093017.jpg

En del av förrätten.

Fantastiska A lagade mat hela kvällen, och det blev hur gott som helst! Och för en gångs skulle blev man inte sådär tokmätt, utan helt lagom mätt.

20130101-093044.jpg

A:s dotter L stod för placeringskorten.

2012 års nyårssupé bestod av: bruschetta och chvrébakade rödbetor med pinjenötter till förrättt.

20130101-093055.jpg

Njuter av förrätten.

Huvudrätten av ugnsbakad kyckling med whiskeysås och rostade rotfrukter till mig, pepparvänd oxfilé med två sorters såser och rostade rotfrukter till de andra.

20130101-093106.jpg

Om nom nom!

20130101-093120.jpg

Och den obligatoriska knasbilden.

L passade på att klä ut (upp?) mannen i diverse utstyrslar. Kan väl säga att den här var en av de mindre ”konstiga” han utsattes för!

20130101-093131.jpg

Fairy Godmother?

Vi väntade med efterrätten till efter tolvslaget, innan dess mumsade vi på ost, korv och kex. Efterrätten bestod i alla fall av exotisk frukt med vaniljglass och rosa grädde.

20130101-093158.jpg

Läskande.

Eftersom jag skulle köra hem var jag nykter hela kvällen, vilket kändes väldigt bra. Strax efter halv två var vi hemma igen, helt tagna av utsikten där vi kunde se hela Stockholms skyline med alla fyrverkerier hos våra vänner. Vi skålade in det nya året alkoholfritt, och precis efter tolvslaget, efter den obligatoriska nyårspussen, vände jag mig till mannen och viskade: ”Nästa år gifter vi oss!”. Can’t wait!

En god fortsättning på er idag. Nu är det back to basics igen, med mat och träning. Gymmet är stängt idag, så nöjer mig med en promenad.

Bildens källa.

Stressen över vikten

Så var vi där igen – slutet av december och slutet på ett år. Dags att sätta nya mål inför året som kommer, och jag kommer på mig själv med att känna mig stressad.

Inför vadå? Jo, något så trivialt som hur snabbt (eller inte snabbt) jag går ner i vikt.

Bildens källa.

Och jag vet ju att vågen inte visar hela sanningen, att det finns en mängd sätt att mäta framgång på… och ändå sitter stressen kvar som ett tryck över bröstet.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, om hur jag definierar framgång, vilka mål jag har och vad som får mig att sluta följa mina mål. När jag skaffade gymkort i början av juli och hade introduktionsmöte med en av de personliga tränarna sa jag just det till honom, att viktmål inte är något för mig. Jag vill bli hälsosam. Jag vill må bra. Jag vill orka göra sånt som jag inte kunde göra innan.

Bildens källa.

Det kan jag ju idag. Eller, hur mäter man om man är hälsosam? Uppenbarligen är jag ju fortfarande överviktig, men under året har blodtrycket blivit normalt, jag har sällan ont i ryggen och min panikångest har minskat. Man kanske kan säga att jag är mer hälsosam nu än innan, för det är väl alltid en pågående process? Det har gjort att jag för det mesta mår bra, och jag kan definitivt göra sådant jag inte kunde göra innan. Jag lyfter vikter jag inte ens vågade titta på i början, jag har gjort pass där jag förbränner över 1000 kcal… saker jag inte ens trodde var möjligt i december förra året!

Ändå sitter den där, stressen. Som en liten ond varelse på axeln, och plötsligt inser jag vad problemet är. T I D. Inte som i ”att inte ha tid”, utan att det går för sakta. Någonting i mig skriker att jag gör fel, för jag rasar inte i vikt. Skit samma att armarna börjar få konturer av muskler. Skit samma att det är samma sak med benen. För jag går ju inte ner tillräckligt snabbt.

Jag ser alla vackra människor, alla starka människor som fullständigt rasar ner i vikt, och jag tänker ”det måste vara något fel på mig”. Jag rasar inte. Jag kämpar. Varenda jävla dag, även om det inte alltid blir som jag tänkt mig.

Bildens källa.

Men jag vet ju, det är ju såhär jag måste göra. Ätstörningen har förstört allt som innebär quick fix, och det borde jag nog vara tacksam för. Svett och hälsosam mat är vad jag har, vad jag måste göra. Den lilla stress-djävulen på axeln kommer säkert sitta där ett tag till, men under 2013 ska jag försöka att inte lyssna.