Lösenordsskyddad: Tack så jävla mycket

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lämna ditt bakomflutna före dig

…för att citera en viss herr Pumbaa. (Jag tror i alla fall det var så han sa.) Men han har en poäng, eller ja, typ i alla fall. Att lämna de förflutna bakom sig. Men var går egentligen gränsen mellan att bearbeta det förflutna – som brukar vara en stor anledning till att man är som man är – och att älta det förflutna?

Jag har funderat mycket på det här sedan igår kväll, då jag mötte upp min fina vän V. Vi hade inte setts på ett tag, och senast vi sågs var i sällskap med andra vänner, och jag ska väl villigt erkänna att jag inte är lika privat när vi är så många.

I alla fall, efter allt inledande småprat kom det i alla fall fram att hon blivit bedragen av sin kille, som haft en sms- och chattrelation av sexuell natur med en annan tjej under 1,5 (!) år. Frågan som uppkom var ju självklart om man kan gå vidare från en sådan sak, som de nu kommit överens om att försöka göra. Det leder till fråga nummer 2: hur mycket kan det här bearbetas innan det blir ältande?

Vi var båda överens om att viss bearbetning måste ske, men att linjen mellan bearbetning fram till acceptans och överanalys var hårfin. Hur vet man när man gått för långt?

Jag kan ju bara se på mig själv och min historia. Jag är långsint och har väldigt svårt att förlåta människor som jag upplevt har svikit mig på något sätt. Kan det ha att göra med att jag ältar vad som hänt istället för att acceptera? Kan det ligga till grund för en del av den ångest jag tycker att jag bär på? Kan det vara så att jag själv, någonstans långt inne, vet att det är så och att det skapar mer tumult i mig att inte förlåta än att helt enkelt göra det?