Alla har inte samma tur

Jag känner mig väldigt tacksam och ödmjuk inför den hjälp jag fått genom den svenska sjukvården. Min resa till hälsa har varit lång, och den är inte över än. Det började ju för flera år sedan, med att jag sökte hjälp för ätstörningen.

Jag skrev en egenremiss till SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) och fick genom dem både aktiv terapi med dietist och grupp-KBT med läkare och psykolog. Jag kan utan tvekan säga att det är något av det bästa jag gjort. Och tack vare svenska sjukvården behövde jag aldrig betala mer än upp till gränsen för frikort.

Efter jag friskförklarades gick det ju några år innan beslutet om en GBP mognade fram hos mig. Jag hann gick igenom ett stort uppbrott och hamnade i någon typ av livskris. Det tog tid och mycket stöd innan jag orkade ta tag i min hälsa igen. Jag skrev en egenremiss den här gången också, till Danderyds sjukhus. Jag genomförde min operation den 2 november 2015. Igen, tack vare den svenska sjukvården har jag inte betalat mer än en bråkdel.

Jag mår så mycket bättre nu. Det är jag evigt tacksam för. Men alla har inte samma tur. Det finns människor som måste kämpa för att ens bli trodda av sjukvården, kämpa för att få rätt diagnos ställd, och när de väl fått det får de ändå inte den vård de behöver, eftersom vården i det här fallet är samma sak som fettsugning. Det är skrämmande. Läs här om min fina vän Jenny som äntligen fått rätt diagnos ställd, men som ändå inte får vård.

Det handlar om lipödem. Många lider av det, men det är svårt att få rätt diagnos ställd, och ännu svårare att få rätt vård. Så hur tacksam jag än är tänker jag på dem som inte har samma tur att ha ett hälsoproblem som samhället erkänner.

tacksam1.jpg

En dag för 4 år sedan

537675_10150863393223510_674861235_n

Det här är jag för fyra år sedan. Då var jag mitt uppe i behandling för ätstörningen, KBT en gång per vecka under nästan ett år. Min vikt fullkomligt exploderade uppåt och jag kände mig både fet, äcklig och olycklig på alla sätt och vis. Det var min dåvarande sambo som tog bilden, i ett försök att muntra upp mig.

Just då var vi ute på en promenad runt området. Jag promenerade mycket under den tiden, dels för att det var en del av terapin, men också för att det var skönt att röra på mig, trots skoskav, onda knän och ryggvärk. Jag promenerar minst lika mycket idag, om inte mer, men av helt andra anledningar.

Det gör mig ledsen att se tillbaka på den här bilden. Redan då hade ätstörningen förstört så mycket av mitt självförtroende och självkänsla, och just då kändes det som om inget någonsin skulle eller kunde förändras. Men det gjorde det. Jag jobbade hårt och bara 4 månader senare blev jag friskförklarad. Då började istället jobbet med att bli hälsosam och normalviktig. Det jobbet pågår ju fortfarande, som ni vet.

När jag nu ser tillbaka på den tiden är jag tacksam. Jag fick hjälp, jag tog hjälpen och jag ändrade mitt liv. Oavsett bakslag och återfall har jag aldrig trillat dit som innan. Nu, efter operationen, är det många som tror att det inte ens går, men tro mig, det gör det. Jag försöker ändra mitt beteende aktivt hela tiden. Mer träning, promenader och en bättre kost.

13173693_10153717651068510_746276607240597667_n

 

En liten avcheckning

Så har jag då ätit utan att räkna i fem dagar. En alldeles för kort tid har passerat för att kunna dra några slutsatser, men vissa insikter har jag ändå kommit fram till.

  • Jag känner mig orolig och rädd mest hela tiden, eftersom jag upplever att jag inte längre har någon kontroll. När man kikar närmare på situationen inser jag dock att jag fortfarande har kontroll, och att jag nästan blivit lite bättre på att fundera på vad jag stoppar i munnen, eftersom jag inte kan slänga upp telefonen och kontrollera återstående kcal.
  • Jag är rädd att jag inte kommer att gå ner någonting i vikt under den här månaden. Funderingen är då om det egentligen ska vara mitt mål. Jag påbörjade ju träningen och livsstilsändringen med att vilja bli stark i kroppen och utveckla min träning – viktnedgången skulle förhoppningsvis vara en välkommen bonus.

Bildens källa.

Det är väl där jag är just nu. Jag kämpar mot (ganska mild) ångest dagligen över vikt och utseende, men jag fortsätter träna och kämpa. Träningen har blivit en del av mitt liv (det är väl okej att säga det efter 6 månaders regelbunden träning?).

Hållbar livsstil

Bloggvänner, jag behöver hjälp. Min motivation och mitt tålamod är så lågt nuförtiden, och jag tappar gnistan vid minsta motstånd. Jag försöker att inte väga mig för ofta, och att hålla de matplaner jag har.

Men… den senaste tiden (senast i tisdags) har jag haft återfall, rena återfall av hetsätning. Det gör så ont, jag trodde att jag hade kommit så långt. Det har jag kanske, men det gör ont att trilla tillbaka.

Jag försöker använda mig av de strategier jag fått, att ta reda på vad problemet är. Vad är det som gör mig orolig? Hur kan jag hantera den oron? Jag kan inte låta bli att tänka att tålamodet och motivationen hänger ihop med det här, att jag omedvetet eller medvetet börjat lägga en massa press på mig själv att jag ska hinna vissa saker innan en viss tid.

Som resan till New York. Jag längtar, och jag vill kunna slappna av när jag är där. Men någonstans på vägen har tanken att ”göra mitt bästa tills vi åker” blivit ”hinna gå ner så mycket som möjligt”. Hur blev det så? Det har ju aldrig varit målet med hela min livsstil! Jag gick in i det här med tanken på en hållbar livsstil, med hälsa som nyckelord. Någonstans på vägen har jag tappat bort det, och börjat ställa en massa krav på mig själv.

Bildens källa.

Det finns ju inget annat sätt för mig, det vet jag. Mat som får mig att må bra – motion som får mig att bli stark. Tålamod är väl den enda vägen, tålamod och motivation. Jag vill inte må som jag gjorde innan, som återfallen får mig att göra.

Stressen över vikten

Så var vi där igen – slutet av december och slutet på ett år. Dags att sätta nya mål inför året som kommer, och jag kommer på mig själv med att känna mig stressad.

Inför vadå? Jo, något så trivialt som hur snabbt (eller inte snabbt) jag går ner i vikt.

Bildens källa.

Och jag vet ju att vågen inte visar hela sanningen, att det finns en mängd sätt att mäta framgång på… och ändå sitter stressen kvar som ett tryck över bröstet.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, om hur jag definierar framgång, vilka mål jag har och vad som får mig att sluta följa mina mål. När jag skaffade gymkort i början av juli och hade introduktionsmöte med en av de personliga tränarna sa jag just det till honom, att viktmål inte är något för mig. Jag vill bli hälsosam. Jag vill må bra. Jag vill orka göra sånt som jag inte kunde göra innan.

Bildens källa.

Det kan jag ju idag. Eller, hur mäter man om man är hälsosam? Uppenbarligen är jag ju fortfarande överviktig, men under året har blodtrycket blivit normalt, jag har sällan ont i ryggen och min panikångest har minskat. Man kanske kan säga att jag är mer hälsosam nu än innan, för det är väl alltid en pågående process? Det har gjort att jag för det mesta mår bra, och jag kan definitivt göra sådant jag inte kunde göra innan. Jag lyfter vikter jag inte ens vågade titta på i början, jag har gjort pass där jag förbränner över 1000 kcal… saker jag inte ens trodde var möjligt i december förra året!

Ändå sitter den där, stressen. Som en liten ond varelse på axeln, och plötsligt inser jag vad problemet är. T I D. Inte som i ”att inte ha tid”, utan att det går för sakta. Någonting i mig skriker att jag gör fel, för jag rasar inte i vikt. Skit samma att armarna börjar få konturer av muskler. Skit samma att det är samma sak med benen. För jag går ju inte ner tillräckligt snabbt.

Jag ser alla vackra människor, alla starka människor som fullständigt rasar ner i vikt, och jag tänker ”det måste vara något fel på mig”. Jag rasar inte. Jag kämpar. Varenda jävla dag, även om det inte alltid blir som jag tänkt mig.

Bildens källa.

Men jag vet ju, det är ju såhär jag måste göra. Ätstörningen har förstört allt som innebär quick fix, och det borde jag nog vara tacksam för. Svett och hälsosam mat är vad jag har, vad jag måste göra. Den lilla stress-djävulen på axeln kommer säkert sitta där ett tag till, men under 2013 ska jag försöka att inte lyssna.