Ljuset i tunneln?

Det har varit jobbigt ett tag nu, som jag berättat om tidigare. Men nu kanske, kanske börjar jag komma tillbaka till mitt vanliga jag.

20121209-210049.jpg

Igår tränade jag på eget bevåg, och trots att passet var riktigt tungt kändes det bra efteråt. Till och med träningsvärk idag! Jag räknar fortfarande inte vad jag äter, men för första gången sedan mitten av november har jag en vilja att äta bättre. Idag har jag till och med lagat mat två gånger, för att ha tillräckligt med matlådor i veckan.

20121209-210259.jpg

Ett sent möte i fredags, precis innan det var dags att gå hem, genererade mängder med inspiration och glädje. Jag var glad när jag kom hem, och har varit det större delen av helgen. Vinst igår i hockeyn och mysigt adventsfika idag med vänner har varit balsam för en trasig själ.

20121209-210521.jpg

Nu hoppas jag på att orka köra på till jul och MÅ BRA ett bra tag framöver.

Annonser

Fokus på rätt saker

Jag tappar fokus ibland, fokus på varför jag räknar kalorier, varför jag tränar och varför jag allmänt gör som jag gör. Det känns som om det är rätt lätt att göra det bland alla bloggar, alla viktgrupper, alla råd och metoder som hela tiden slängs i ansiktet på en. Det gäller att ha en bra metod att påminna sig.

När jag sökte hjälp hos SCÄ hade jag såklart bara ett fokus: bli frisk från ätstörningen. När jag sedan hade gjort terapin och blivit det, vad var fokus då? Jo, att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Vad är hälsosamt då?

Frukt är hälsosamt? Bildens källa.

Hälsosamt beror ju helt på vem man frågar. Jag har provat det mesta, och varje gång har jag haft en ny uppfattning om vad som är just hälsosamt. När jag körde GI var hälsosamt = långsamma kolhydrater och mycket protein. På LCHF var hälsosamt = så få kolhydrater som möjligt och mycket fett. På ViktVäktarna var det grönsaker och att hålla sig till sin gräns som var hälsosamt.

Och nu då?

Nu betyder hälsosamt helt andra saker för mig. Det innebär att jag försöker att inte lägga alltför stor vikt vid just vikten, att tänka på vad jag gjort när jag mår som bäst. Just nu betyder det att jag inte sätter några viktmål, eftersom det bara bidrar till onödig stress. Är jag en sämre människa bara för att jag inte går ner fem kilo till jul? Nej, knappast inte.

Jag mår som bäst när jag fokuserar på att just må bättre. Jag mår bättre när jag sover ordenligt, när jag äter mellanmål, när jag dricker vatten och när jag tränar regelbundet. För mig är det fokus på helt rätt saker.

Mellanmål

Från dag 1 har jag haft svårt med bra mellanmål. Jag vet inte varför, men godis, glass och kakor har alltid varit det som jag föredragit, och det som jag först kommit att tänka på varje gång jag behöver ett bra mellanmål. Emellanåt har jag också tänkt att så länge jag får plats med sådana mellanmål inom min kalorigräns så spelar det ju ingen roll – men det gör det. 100 kcl skräp är ju fortfarande skräp.

Bildens källa.

Därmed inte sagt att man aldrig kan äta en kaka eller ta en glass, men för mig har det här fram tills nu inte varit undantag utan regler. Jag har tagit ”njutningsmellis” (det var vad min dietist kallar den typen av mellanmål) så gott som varje dag. Det, däremot, är INTE okej.

När jag gick i ätstörningsterapin gjorde vi listor med saker man kunde äta till mellanmål. Den listan har jag fått revidera lite, framför allt eftersom mellanmålen måste passa mitt jobb, där jag kanske inte har så mycket tid eller möjlighet att laga något. Och så beror ju allting på årstider förstås.

Nu försöker jag äta något av det här till mellanmål:

  • Frukt (clementiner, äpplen, bananer, granatäpplen, kiwi)
  • Kokt ägg
  • Knäckebröd med pålägg (till exempel keso, avokado, skinka)
  • Smoothie (gjord på kvarg, bär och banan)
  • Keso

Jag är inte så förtjust i nötter, även om jag vet att det också kan fungera bra som mellanmål. Jag har lätt att överäta nötter, och då försvinner ju syftet lite grann.

Bildens källa.

Vad brukar ni äta till mellanmål?

Till dig, dåtidens jag

Hej!

Jag skriver till dig från framtiden, en sådär fyra år. Jag har lite saker jag vill berätta för dig, så att du förstår varför du mår som du gör.

Först och främst vill jag säga NEJ! Det är inte dig det är fel på, du duger PRECIS som du är. Oavsett vad han säger, vad han får dig att känna, så är du perfekt som du är. Du har en kämparglöd som inte är av denna värld, tappa inte den! Låt honom inte trycka ner dig, lyssna inte på hans klagande. Gå efter din magkänsla. Lämna honom!

Jag vet att du tror på det som du äter, LCHF, och att du mår bra just nu. Men vännen, du har fortfarande en ätstörning. Du spenderar fortfarande nätterna fylld ned ångest, och lär dig fortfarande att kväva gråten med kudden. Du kommer att söka hjälp i framtiden, men du är inte riktigt redo än. Håll ut! Det kommer bättre tider, när du kommer känna dig värd något igen.

Det kommer att komma en tid när du känner att du fått nog, när du är stark nog att gå, men håll bara ut lite till. Du kommer behöva lämna hunden och de som du trodde var dina vänner (de flesta kommer tyvärr vända dig ryggen) och du kommer söka dig bort från staden du ogillar så innerligt. Du kommer att få bestämma över dig själv och ditt liv igen.

Du kommer att träffa dina drömmars man, trots att du inte riktigt älskar dig själv. Han kommer få dig att inse att du är värd något, och han kommer göra dig stark nog att ta tag i det som tyngt dig så länge. Han kommer introducera dig för de som kommer att bli en del av kärnan i ditt liv. Han kommer vara din klippa.

Snälla vännen, jag ber dig att hålla ut. Det känns hopplöst nu, men det är det inte. Du är inte hopplös.

Du är värdefull.

Om viljan att må bättre

Ingen människa vill väl frivilligt må dåligt – det är ju därför hälften av oss utvecklar olika beroenden till att börja med. Vi har alla något som vi flyr ifrån, oavsett om det är depression eller ångest som är grunden.

Har man tur får man gå igenom terapi, få medicin eller annan hjälp som gör att man kommer på banan igen. Oavsett vilken hjälp man får är ens egna vilja nyckeln. Om man inte vill blir bättre själv finns det inte så mycket andra kan göra.

I dagarna är det ett år sedan KBT-programmet via SCÄ avslutades. Då hade jag fått behandling i någon form i 10 månader (visserligen med uppehåll i juli). Vad har hänt på det där året då? Har det verkligen blivit bättre? Är jag frisk nu?


Bildens källa.

Frisk, absolut, i alla fall till den medicinska diagnos jag sökte hjälp för. Jag har inte hetsätit på så lång tid att jag inte ens minns när det var senast. Överätning är en annan sak – det kan vara en så enkel sak som att äta en macka för mycket på morgonen bara för att det är gott. Men det var inte överätningen som satte mig i situationen jag var heller.

Vikten då? Det vet ni ju redan, den går sakta men säkert neråt. Men den stora skillnaden, den som gör att jag hela tiden har en vilja att må just bättre är träningen. Känslan när man orkar, när kroppen uträttar saker man aldrig trodde att man kunde göra… ingen mat kommer i närheten av den känslan.

Jag vet att jag känt såhär innan, men det tål att upprepas igen: det är JAG som måste göra valen, som måste VILJA må bättre. Det kanske är pissigt, jobbigt och förjävligt emellanåt, men det ÄR VÄRT DET. Jag är inte dålig om jag inte tränar alla dagar, det handlar om balans. Det har alltid handlat om balans, men innan jag fick hjälp insåg jag inte det.


Bildens källa.

Läsa mer

Om man är sugen på att läsa lite mer som jag skrivit finns en gammal blogg här. Du kan också klicka på bilden.

Den bloggen handlar också om min kamp mot ätstörningen, och jag slutade skriva där bara några månader innan jag påbörjade den här bloggen.

Det finns ett arkiv till höger på sidan om man vill läsa tillbaka i tiden.

Update: En liten, liten varning kanske är på sin plats här. Inläggen från slutet av 2010 och framåt är inte alltid speciellt positiva. Det gör nästan lite ont i mig när jag inser hur dåligt jag mådde där ett tag. Samtidigt mår jag väldigt, väldigt bra av att inser hur jag långt jag kommit. Min poäng med det här då? Jo, ta vad jag skrivit med en nypa salt och kom ihåg att det där var då och det här är nu!

Den onda cirkeln

Oavsett om man kallar det för den onda cirkeln, den nedåtgående spiralen eller bara verkligheten, så är det något jag tänkt på de senaste dagarna.

Jag har ju varit (är till viss del fortfarande) sjuk i förkylning och feber. Under den här tiden har jag ju självklart inte tränat, men jag har inte varit speciellt duktig med maten heller. Jag har ätit oregelbundet och inte speciellt näringsrik mat heller.

Det är just det som är den onda cirkeln. Jag äter inte bra, vilket leder till att jag inte blir frisk snabbare, kroppen har ju inget näringsrikt att jobba med.

Det låter säkert konstigt. Eller?