Ingen människa vill väl frivilligt må dåligt – det är ju därför hälften av oss utvecklar olika beroenden till att börja med. Vi har alla något som vi flyr ifrån, oavsett om det är depression eller ångest som är grunden.
Har man tur får man gå igenom terapi, få medicin eller annan hjälp som gör att man kommer på banan igen. Oavsett vilken hjälp man får är ens egna vilja nyckeln. Om man inte vill blir bättre själv finns det inte så mycket andra kan göra.
I dagarna är det ett år sedan KBT-programmet via SCÄ avslutades. Då hade jag fått behandling i någon form i 10 månader (visserligen med uppehåll i juli). Vad har hänt på det där året då? Har det verkligen blivit bättre? Är jag frisk nu?
Frisk, absolut, i alla fall till den medicinska diagnos jag sökte hjälp för. Jag har inte hetsätit på så lång tid att jag inte ens minns när det var senast. Överätning är en annan sak – det kan vara en så enkel sak som att äta en macka för mycket på morgonen bara för att det är gott. Men det var inte överätningen som satte mig i situationen jag var heller.
Vikten då? Det vet ni ju redan, den går sakta men säkert neråt. Men den stora skillnaden, den som gör att jag hela tiden har en vilja att må just bättre är träningen. Känslan när man orkar, när kroppen uträttar saker man aldrig trodde att man kunde göra… ingen mat kommer i närheten av den känslan.
Jag vet att jag känt såhär innan, men det tål att upprepas igen: det är JAG som måste göra valen, som måste VILJA må bättre. Det kanske är pissigt, jobbigt och förjävligt emellanåt, men det ÄR VÄRT DET. Jag är inte dålig om jag inte tränar alla dagar, det handlar om balans. Det har alltid handlat om balans, men innan jag fick hjälp insåg jag inte det.
Kanelpinglan 