Bröllopsdressad

På väg till ett bröllop. 🙂

20120714-131513.jpg

20120714-131544.jpg

Man glömmer så lätt

För ett år sen var jag i mitt livs värsta form, kom inte i 90 % av mina kläder, hetsåt mest jämt och brydde mig inte så mycket om vart jag var på väg i livet.

Nu är jag på väg mot mitt livs bästa form, jag kommer i kanske 70 % av mina kläder, jag hetsäter typ aldrig och bryr mig väldigt mycket om vart jag är på väg.

Det är lätt att glömma hur dåligt man har mått när man mår bra och det är lätt att glömma att det faktiskt går att må bra när man mår dåligt. Jag är tacksam för att bloggen hjälper mig minnas, och att jag inte raderat alla bilder på  mig när jag var som störst. För det är lite det som jag gjorde att jag började tänka på det här.

Jag känner en del folk som inte vill kännas vid att de varit tjocka, utan plockar bort alla stora bilder (eller tar bort taggen) på sig själva. Varför? Är det så mycket skam i att vara tjock att man inte ens ska kunna erkänna det för sig själv?

Inte okej? Bild från nyår 2010.

Okej, det är jobbigt, det tycker jag också. Jag var ju inte heller dem som direkt hoppade av glädje när kameran kom fram. Men jag tror verkligen på det här med att vara stolt över den man är – oavsett om man varit tjock, smal, sjuk, frisk… Överhuvudtaget när man mått dåligt och sedan ändrat det till något bättre!

Så jag tänker inte ta bort gamla bilder eller taggar där jag är tjock. Jag var som jag var, och nu är jag som jag är – STOLT

Motivation

Ibland kan man behöva lite extra motivation, något som får en att minnas varför man påbörjade sin viktminskning (eller vad det nu kan vara). Idag är en sådan dag för mig. Inte för att jag inte minns, eller fortfarande ler åt framgången, utan för att jag har tråkigt.

Att inte småäta när jag har tråkigt har alltid varit en utmaning för mig, speciellt sedan jag på allvar försökt ta tag i min vikt. Mellanmål i all ära, men ibland är det fortfarande svårt att stoppa den där automatiserade handlingen att stoppa något i munnen. Ni som känner igen er vet att i det här läget räcker det oftast inte att man radar upp alla anledningar till varför man inte ska. Är man tillräckligt desperat/uttråkad spelar det ingen roll om du hotar mig med diabetes. Äh, jag har ju inte fått det innan, så varför skulle jag få det nu?

Något som oftast funkar för mig är det här:

Det här är en bild från juni 2011, tagen i Warszawa. Här väger jag min maxvikt, jag har så sjukt mycket ångest över mitt utseende när den här bilden tas. JAG HATAR DEN HÄR BILDEN. Den representerar allt som jag vill komma bort från. Dubbelhakor, flabbiga armar, ringen mitt på magen… I normala fall skulle jag kanske kunna hävda att åtminstone några av de saker jag tycker är oattraktiva med bilden kunde eventuellt handla om kamerans vinkel, min vinkel, ljuset och så vidare. Men just nu passar det bra att inte tänka så, för motivationen att fortsätta blir också större!