12 – Varför började du blogga?

Min allra första blogg var en renodlad tränings- och dietblogg. På den tiden åt jag LCHF och bloggen var ett sätt att motivera mig, precis som den här bloggen också var från början. Skillnaden är väl att numera handlar bloggen om det mesta, medan den första verkligen bara handlade om vikt, mat och träning.

Den första bloggen låg på passagens bloggportal, som jag tror är borta nu.

Jag slutade blogga runt 2007 för att sedan återuppta det med den här bloggen 2010. Över tid har jag känt att bloggen varit ett redskap för mig, både för motivation men också för att dokumentera mitt liv. Förra året fick jag för första gången också känna på hur det är att ha bloggen när man egentligen inte vad man ska skriva längre, när det liv man kände till slås i spillror. Först ville jag ta bort bloggen, men ju längre tiden går desto mer känner jag att den är ett redskap som allt annat. Både bra och dåligt finns skrivet här, småsaker blandat med sådant som man vill minnas.

I själ och hjärta är jag en kreativ människa och bloggen ger mig den outlet jag behöver med alla känslor. Nu känns den som en naturlig del av mitt liv.

300x336xwe-heart-it-v9dkentbb-77387-467-700_large-300x336.jpg.pagespeed.ic.VemAmxNEHzKälla.

 

Annonser

Är mina inlägg om träning en statusgrej? Skulle inte tro det va!

Jag var inne hos Lotta och läste hennes senaste inlägg. För att förstå vad det handlar om kan det vara bra att läsa den här krönikan också, som publicerats i Aftonbladet den 21 januari.

Det är en kvinna som heter Rebecca Weidmo Uvell som skrivit krönikan, där hon i princip ber folk att lägga av med hälsohetsen:

”Vart man än vänder sig så springer folk. Springer för glatta livet, eller åtminstone för att förlänga det. Eller gör de verkligen det? Alla dessa personer som i dyra pulsklockor tränar inför klassikern eller Stockholm Marathon. Regn, snöstorm eller blankis, det spelar ingen roll. De flåsar förbi dig på trottoaren när du försöker balansera tunga påsar från Ica på barnvagnen. Du är svettig efter att först ha skyndat från jobbet och sedan krånglat på barnen overaller. Du krockar nästan med dem. De som uppdaterar Facebook nästan varje dag med ”har sprungit 8 km”. Aldrig något annat. Bara ett konstant nötande om hur de har sprungit. Som om träningen säger det minsta lilla om dem, förutom att de är hälsosamma. Och duktiga.”

Fin underton där, eller vad säger ni? Är det så himla fel att berätta att man känner sig duktig för att man sprungit idag? Eller för att man tränar inför Stockholm Marathon? Kanske är det människor som, liksom jag, suttit på soffan alldeles för länge, och nu börjat inse glädjen med att träna? Är det då vi som ska sluta blogga/twittra/berätta om detta för andra?

Vidare skriver Uvell:

”Om du inte tränar, helst löpning och allra helst till klassikern, är du ingen person. Du är lat jäkel utan karaktär som hellre frossar i fet mat och socker. Säkert röker du också och du kommer definitivt få dålig hälsa. Bli sjuk. Och kosta samhället en massa pengar. Alla vet ju att folk som tränar är piggare så du presterar garanterat sämre på jobbet. En dålig förälder är du också eftersom du inte är en hälso­sam förebild. Och du kommer att dö i förtid.

 Eller så handlar det mest om status. Träning har blivit ett poserande, ett sätt att förstärka egenskaper som anses positiva. Som gör dig till en lite bättre person än alla andra. Det har faktiskt väldigt lite med hälsa att göra. Faktum är att det inte alls är de smalaste och mest vältränade personerna som lever längst. Småfeta har enligt en nygjord studie hela sex procent lägre risk att dö i förtid än smala.”

Jag har läst igenom det här stycket flera gånger och jag blir lika arg varje gång. Det som jag blir så irriterad på är inte själva åsikten att folk som tränar ska sluta berätta det, just den åsikten är det fler som delar. Nej, det är den extrema överdriften att man skulle vara lat om man inte tränar, eller att man inte skulle kunna vara en hälsosam förebild för sina barn. Tvärtom, mina föräldrar tränade inte när jag var liten, men de var aktiva.

Och att det skulle handla om status är bara SKITSNACK  i mina ögon. Jag berättar om min träning och mina mål för att jag är STOLT – stolt över att jag förändrar mitt liv, stolt över att jag faktiskt gör det jag en gång bara drömde om och stolt för att jag har möjlighet att faktiskt göra valet.

Jag är mycket medveten om att jag inte har barn eller ett jobb som kräver oregelbundna arbetstider – men det är faktiskt inte mitt ansvar att någon annan har det heller. Jag har all respekt i världen för att det är svårt och tar tid att uppfostra barn, men det ger dig fortfarande inte rätten att gnälla för att jag hinner träna – och väljer att göra det.

Att skriva om träning är inte status. Det är att vara stolt, att bekräfta vad jag gör och att påminna mig själv om att jag gör det. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om det. De har ju faktiskt valet att inte läsa.

Kaos

Det mesta är så mycket kaos just nu. På jobbet blev ni nästan insnöade igår, tog mig hem med en mycket försenad Saltsjöbana och en ganska full tunnelbanevagn.

Jag tränar inte.

Jag äter inte rätt (men mycket).

Jag jobbar varje dag och somnar innan åtta på kvällarna.

 

Jag inser att jag inte mår bra. Jag är stressad, trött och har väldigt lite livslust. Jag är irriterad, ledsen och trött. Jag vet inte vad jag håller på med längre, jag trampar bara vatten.

 

Jag försöker börja med ett bättre liv varje dag, men jag O R K A R inte. Jag vet inte när jag kommer göra det igen. Jag vägrar ta bloggpaus eller så, bloggen är en del av mitt liv. Men just när jag så kaosig hela jag att jag inte vet när jag kommer på banan igen. En sak i taget.