Att gå vidare

Anna skillnadVisar lite på skillnaden mellan förr och nu. Bilden till vänster är tagen i mitten av december 2011 och bilden till höger är taget i början av februari 2013. Det skiljer ungefär 11 kg på bilderna, och galet många träningstimmar. På vänstra bilden är jag fixad av skolans make-upartist, vilket jag uppenbarligen inte är på högra bilden, hehe.

Jag vet inte, men i mina tankar är inte 11 kg jättemycket, i alla fall inte när man vet hur mycket till man har att gå ner. Vad som däremot känns helt fantastiskt är att jag på högra bilden har strl 48 på kavajen, medan klänningen till vänster är en Zizzi strl L (ca 50/52). Måtten har ändrats avsevärt på olika delar av min kropp och jag har börjat få konturer av muskler (hell yeah!). Små konturer, men konturer oavsett!

Sånt här peppar mig att fortsätta, att kämpa vidare. Mannen och jag körde träningspass tillsammans i tisdags med PT:n, en typ av cirkelträning som tog riktigt hårt. Men samtidigt som man ligger där på mattan och tänker att man ska dö för att det är så jobbigt, räcker det ofta med att tänka tillbaka till juli då vi började träna på gym. Jag orkar så mycket mer nu än jag gjorde då, då hade jag inte ens kunnat föreställa mig att jag skulle kunna göra de saker jag gör idag. Då känns det extra roligt att dra på sig träningskläder och köra ett pass till!

 

För ett år sedan

Såhär dags förra året…

  • trodde jag att jag hade gått ned 20 kg (fast det egentligen var närmare 10)
  • satt jag mitt emellan två vänner vars förhållande var destruktivt både för dem och mig
  • Fick vi jullov redan den 16 december (och inte 21 som det är i år)
  • var den ”enda” träning jag gjorde Zumba och powerwalks
  • hade jag haft ett riktigt omtumlande år…

Jag plitar för fullt på nyårskrönikan, och ser till min förvåning att det hänt mer saker i år än jag trodde! 🙂

jan-dec

Januari 2012 kontra december 2012. En viss skillnad tycker jag nog att det är, på kinderna. Sen ser ju inte ni dubbelhakan här, men den har garanterat blivit mindre!

Då vs nu: middag

Det är egentligen först de senaste åren som jag börjat gilla att laga mat. Intresset har väckts i takt med att jag blev mer intresserad av hälsa, och hur bra man kan må med ”riktig” mat.

Min vän C lärde mig att laga risotto för något år sen. Det är betydligt mycket enklare än jag trodde, och det mättar väldigt bra. Jag föredrar min risotto vegetarisk och serverad precis som den är, men det händer att jag serverar lax till också.

20120712-175338.jpg

Medan jag stod där vid spisen slogs jag av en stor förändring. Förr, när jag var mitt uppe i mitt missbruk, hade jag aldrig ställt mig och lagat mat bara till mig själv. Istället hade jag ätit mackor, köpt något färdiglagat eller helt enkelt ätit godis/chips istället.

Det kan låta som en liten grej, men för mig är det stort! Nu lagar jag mat, riktig mat, även om jag är själv. Det känns som om det är min inställning till mig själv som ändrats, att jag förtjänar bra mat oavsett om jag har sällskap eller inte!

Då vs nu: semester

Jag har skrivit om det förr tror jag, om min och mannes semester i Polen och Ungern förra året. Vi spenderade först några dagar i Warszawa innan midsommar, och sedan drog vi till Budapest med min familj strax efter midsommar. Två resor som jag nu kan tycka var helt underbara, men som också förstördes mycket av ångest. Jag gick omkring som i en dimma, med massor av negativa känslor om hur jag såg ut och hur jag förde mig.

Den här gången hoppades jag att det skulle vara annorlunda. Jag hade i och för sig också hoppats på att ha gått ned ännu mer än jag redan gjort, men insåg i mars någon gång att det faktiskt inte skulle vara så stor skillnad. Jag skulle fortfarande ha samma sommarkläder som förra året, med undantag för det nya jag köpt. Skillnaden skulle möjligtvis vara att kläderna skulle sitta bättre (det gjorde de också).

Hur blev det då? Jag tyckte att det var stor skillnad. Det låter så fånigt, men jag var mer mentalt förberedd den här gången. Jag visste redan innan att det skulle bli väldigt varmt, och att jag sulle använda kläder utan ärmar till exempel. Jag jobbade aktivt med mina tankar för att undvika tankefällor, försökte fokusera på att ha roligt istället för något annat. Visst syns det på vissa bilder att jag känner mig obekväm, men ändå är det en stor förbättring sedan förra året.

Den här bilden är tagen utanför Olympiska arenan i Kyiv innan matchen mot England. Jag känner mig oerhört naken ut i min gula tröja, men framsteget här är att jag inte försöker dölja magen med en arm.

Det hjälpte förstås också att vi inte hade någon spegel där vi bodde, jag kommer ihåg från hotellet i Polen förra året, när spegeln visade just magpartiet när man stod mitt framför den. Inte mitt bästa ställe att se i en spegel, om vi säger så.

Nu gäller det att kämpa på till nästa år och nästa resa istället. Vi har lite minisemestrar kvar i år, men fokus för mig ska ligga på hälsa framöver.

Det händer faktiskt saker!

Ibland behöver jag påminna mig själv om saker faktiskt händer, att det jag gör faktiskt förändrar mig.

Förr:

  • Kunde jag bara har ringar som var ställbara
  • Ville jag gömma mig under svarta kläder
  • Skulle all mat vara lättlagad och gärna komma färdig ur en låda
  • Kom merparten av energin från godis
  • Var målvikt bara ett ord

 

Nu:

  • Kan jag ha de stora ringarna i de flesta sortiment
  • Vill jag använda färg och form
  • Lagar jag gärna mat från grunden med mycket grönsaker i
  • Kommer merparten av energin från mat istället för godis
  • Är målvikt ett mål som går att nå, inte bara ett ord

 

För att inte tala om den generella känslan i kroppen när man faktiskt vill gå en promenad, när man vill röra på sig och när man faktiskt kan knäppa sin byxor i strl 48, även om de inte sitter så bra. 😉

Då vs nu: handla mat

Igår på väg från jobbet skulle jag handla med mig middagsmat hem. Vi hade tänkt att göra tacos, en klassiker hemma hos oss. Jag stannar således i en matvarubutik och plockar det jag ska ha innan jag går till kassan. När jag sedan väl sitter på tunnelbanan med mina kassar inser jag vilken skillnad det är på förr och nu.

Innan jag gick på KBT kunde en typisk hetsätning för mig innehålla följande:

– Någon form av choklad (en stor chokladkaka, M&M’s eller Dajm var väldigt vanligt).
– Bakelser eller wienerbröd, 2 eller 3 stycken
– Nachochips eller vanliga chips med dip (300 g)
– Vitt bröd

Bildens källa.

Allt brukade inhandlas vid samma tidpunkt, och jag skämdes alltid så fruktansvärt när jag stod i kassan. Bäst var det ju när det fanns en självscanning eller självutcheckningskassa. Sen, beroende på hur jobbig dag det var, försvann allt på en gång, eller delades upp under flera tillfällen samma dag.

Om man ser bara på själva inhandlandet tog det 20-30 minuter i butiken. Först skulle jag ju se vad de hade, om det var erbjudande på något eller om de hade något speciellt märke. Sedan gick jag runt och plockade det jag skulle ha. Såhär i efterhand kan jag se att det var en del av ritualen, att mysa över vad som skulle komma. Jag kunde känna mig riktigt upprymd när jag gick därifrån.

Idag ser det inte riktigt ut på samma sätt. Igår var ett typexempel på det:

Jag går in i butiken och sätter direkt kurs mot grönsaker och frukt. Här går jag runt ganska länge och letar erbjudanden, försöker minnas vad det är jag behöver (nej, jag har nästan aldrig inköpslista med mig!). När jag är färdig vid grönsakerna har jag fyllt halva korgen med färska härligheter. Sedan går jag vidare i butiken och tar det jag ska ha. Jag stannar sällan eller aldrig framför godishyllan numera. Visserligen äter jag godis, men snarare som undantag och känner inte längre något behov av det längre.

Bildens källa.

Det känns som en viktig förändring! 🙂