Hållbar utveckling

Ikväll har jag, fästmannen och några vänner suttit på ett avStockholms många O’Leary’s för att se kvalseriematchen mellan Djurgården och Timrå.

Som sig naturligt faller åt vi också middag där innan matchen började. I och med det hamnar jag också i en av många diskussioner med mig själv, när det gäller det här med nyttigare alternativ, vad man ska dricka och så vidare. Alkohol dricker jag väldigt sällan, framför allt inte mitt i veckan, så det är ju ett mindre problem. Värre är det ju då med maten.

O’Leary’s, och ställen med liknande typ av miljö, har ju oftast bara en typ av mat: burgare, stora köttbitar, nachos och feta friterade rätter. Undantaget är möjligtvis pastan och salladerna (men de ligger inte långt efter). För att vara på den säkra sidan tog vi en 45 minuters promenad innan matchdags, och beställde en sallad till middag.

Jag blev sådär mätt, och tog därför helt sonika cheesecake till efterrätt. Det är nu man hamnar i diskussioner, både med sig själv och andra. Jag hävdar att cheesecake och pubmat faktiskt kan vara en del av en hälsosam livsstil, och till och med en del av de 100 grymma dagarna.

Nog ska man väl kunna äta det man vill ha, och lita på att man har lärt sig tillräckligt mycket för att inte vilja ha sött och fett hela tiden? Så är det i alla fall för mig.

Min resa håller på att lära mig vikten av hållbar utveckling, att äta lite mer vissa dagar och mindre andra dagar, att motionera för att hålla mig i fas och tänka ett steg längre.

Hållbar utveckling, helt enkelt.

Annonser

Irriterad

Jag vet att jag skrivit om det innan, men jag blir så väldigt irriterad på all bantningshets! USCH! Hela den här jag-måste-gå-ner-20-kg-på-en-månad-tänket, där man inte får slira bort från sin färdrutt det minsta, för då har man ingen karaktär eller då har man gett upp eller fan och hans moster!

JAG väljer väl själv hur jag ska gå framåt på bästa sätt? JAG sätter mina egna mål och om det är okej för mig att det tar fem år att gå ner, varför har du DU problem med det?

Den här bilden hittade jag på ett internetforum idag:

Alltså, jag fattar vart man vill komma med bilden och meddelandet. Men när ska folk fatta att det inte handlar om att fuska?!  Det handlar om konsekvensbedömning och hur ärlig man kan vara med sig själv.

Jag kan ta mig själv som exempel. Den här veckan har inte varit en bra vecka, matmässigt om man ser ut ett viktperspektiv. Jag har ätit mer än rekommenderat antal kalorier varje dag för att det ska leda till en viktminskning. Innebär det att jag har fuskat? Nej, varför skulle det göra det? Fuskat från vadå? Att fuska antyder att man bryter mot spelregler, och jag var varken gått med på att vara i en tävling eller att hålla mig till speciella regler. Oftast följer jag en plan, eftersom jag mår bättre då, men eftersom jag den här veckan har valt andra saker är väl det mitt val?

Det handlar inte om att unna sig – men jag känner mig själv. För mycket press, eller framgång om man nu vill se det så, skrämmer mig. Därför känns det skönt att kunna släppa på tyglarna ett tag och vara nöjd med det. Så länge jag vet vad jag gör och förstår konsekvensen (i det här fallet att vågen kommer gå lite plus), varför kan inte andra förstå det också?

Om pulver

Pulverdieter är nog det enda jag inte har provat i bantningsväg hittills. På något sätt har det alltid burit mig emot att ersätta måltider med pulversoppor och shakes, även om jag kan tycka att bars är lite bättre (det är i alla fall något att tugga på!).

Självklart ska man väl ändå erkänna att tanken dyker upp i huvudet ibland – det är ju bevisat att man tappar vikt snabbt på det. Vilket osökt får mig att komma till nästa fråga: men hur bra kan man lyckas med pulver då? Hur lätt är det att börja äta mat igen när man levt på pulver väldigt länge?

När jag utgår från mig själv, och då framför allt min sjukdomshistoria, framstår det ganska tydligt att pulver inte är ett alternativ. Jag kan riktigt se hur jag blir manisk och får för mig att jag inte kan äta mat alls längre. Hej Anorexia liksom! Dessutom har jag provat så många olika metoder, som alla har haft en sak gemensamt – de är för extrema! Efter snart 7 månaders terapi med matdagbok och KBT har jag insett att extrema dieter ökar risken för hetsätning, av den enkla anledningen att jag är hungrig!

Mat är inte rätt sätt att hantera ångest och det är inte rätt sätt att hantera maten att äta extremt – inte för mig i alla fall. För första gången har jag långsiktiga mål som jag ska nå den riktiga vägen: genom sund mathållning och motion. I den sunda livsstilen finns det plats för allt, men inte alltid.

(Sen kan jag inte låta bli att tycka att pulver är lite fusk. Utmaningen är väl ändå att göra rätt enligt naturens alla lagar?)

Ni som vet

Hörrni, jag har en fråga till alla er som gjort det här med träning och viktminskning ett tag.

(Vill bara påpeka att jag inte är helt ny inom området, men det här är första gången jag inte gör en tokdiet och plockar bort precis ALLT eller häver i mig pulver eller bara ett grapefrukt eller bara står på huvudet på morgonen… ja, ni fattar galoppen!)

När jag var yngre tränade jag handboll. Jag var ganska vältränad med bra kondition och helt okej styrka. Allt det här försvann helt när jag slutade, då var jag 18. Nu, 10 år senare, har jag ju som bekant bestämt mig för att göra om och göra rätt, ett råd som bland annat kommer från KBT:n. (För att tala klarspråk, alla dieter förbjudna, alla livsmedel okej, regelbunden träning.)

Okej, nu kommer jag äntligen till min fråga: (eller snart i alla fall) jag har lyckats stå still i vikt genom att äta tre huvudmål och tre mellanmål varje dag, med godis, kakor och annat gott som en del av min livsstil. De senaste veckorna har ju motionen tågat in på allvar i mitt liv igen, med en genomsnittlig träning på 30 minuter om dagen.

Jag är ute efter en liten minskningen i månaden, kanske runt ett kilo eller så (vilket ger ungefär 12 kg om året). Kommer det räcka med motion? Hur mycket kostförändring kommer jag att behöva göra? På grund av min tidigare problematik med hetsätning så kan jag säga med en gång att kaloriräkning, points eller kolhydraträkning (dvs all sorts matematik!) inte är något för mig. Det är för stor återfallsrisk på det.

Så hörrni. Hur ska man göra egentligen? Kloka ord och tips eftersökes!