Är det verkligen jag?

Det står en tjej framför de fria vikterna på gymmet. Hon kör hårt, svetten rinner från hennes hår, ner över kinderna och droppar så småningom på tröjan.

Det är hennes fjärde månad på gymmet. På fyra månader har hon gått från otränad och trött till stark och hyggligt tränad. Hon orkar länge på crossen nu, och har ökat vikterna flera gånger.

f0bc7574f7a525c61d89f5884fe56a9d

Jag fattar fortfarande inte att det är mig själv jag ser i spegeln, att det är jag som orkar ta tyngre och tyngre vikter och som kan böja mig bättre och bättre. Det är ofattbart. En del av mig önskar att man kunde känna hur det kändes när jag började och känna hur det känns nu, bara för att jämföra.

Tacksamhet. Ödmjukhet. Glädje. Tack för att jag fått möjlighet att göra det här för mig själv. Tack för att min kropp fortfarande orkar. Tack för att jag orkade ta mig ur ett missbruk och gå vidare, stärkt.

Annonser

Morgonstund…

Kvart i sex ringde klockan, halv sju var vi på gymmet, redo att ta oss an ett nytt pass. 20 min cykel och 30 min styrka blev resultatet för mig. 773 förbrända kalorier. Helt klart nöjd med det!

Något oroväckande är väl att ryggen börjat krångla lite igen. Det ömmar lite, och jag misstänker att ryggraden är lite, lite sned igen. Ny kiropraktortid är i alla fall bokad, dock inte förrän nästa måndag.

Nu är det plugg som gäller för mig, fram tills jag ska iväg för hockey. Later, peeps!

Förändring… och sen då?

Är jag samma människa idag som jag var för tio år sedan? Självklart inte. Jag tror inte det finns någon människa i hela världen som kan hävda att man är exakt samma person idag som man var för tio år sedan. Men jag kan säga att jag inte ens är samma person idag som jag var förra året, på en helt grundläggande nivå.

Det slog mig igår efter intervjun hur annorlunda jag är idag mot tidigare. På vissa sätt har det handlat om att hitta tillbaka till tidigare intressen eller prioriteringar (som träningen) och vissa fall har det handlat om att vakna upp och testa något nytt. Och mest av allt handlar det om förändringen i inställning och tankesätt.


Bildens källa.

Alla kan förändra sig, det är vi nog överens om. Själva förändringen i sig är inte så svår, i början brukar motivationen vara så hög att det går som en dans. Nej, problemet uppstår efter ett tag när motivationen tryter och man måste fortsätta ändå. Man måste göra det till en vana. Det är här jag upplever det stora problemet.

Jag skaffade mitt träningskort i början av juli och har sedan dess tränat mer eller mindre regelbundet. Avbrotten har varit på grund av sjukdom eller liknande. Men så plötsligt nu, i mitten av oktober, är motivationen som bortblåst. Jag är inte sjuk, det är inte mer på jobbet än vanligt, och jag tror till och med att jag har lite mer fritid än vanligt. Hur går det ihop?

Om det är någonting jag lärt mig under all tid är det att inget kommer hända om inte jag ser till att det händer. Har jag ingen motivation så får jag jaga ifatt den helt enkelt. Jag brukar titta på en hel del bloggar för att hitta inspiration. Den här bloggen använder jag mig av rätt mycket. Och den här. Sedan får vi inte glömma den här heller.

Ibland tittar jag på Biggest Loser också, eller på bilder från deras förändringar. Vad som helst för att komma ihåg att det inte är omöjligt och att det går att göra!

I grund och botten handlar det om att jag inte vill ge upp. Jag vill fortsätta sträva framåt och bli bättre hela tiden. Jag vill kunna se tillbaka om ett år och säga att jag inte är samma person jag är nu.

Kick ASS

Alltså, wow! Jag har kickat ASS idag på första träningspasset (som ändå bara var intro)! Nu jävlar säger jag bara!

Helt fantastiskt kul och så jobbigt! Benen bränner, magen bränner, rumpan bränner. Precis som det ska.

Programmet täcker fyra pass i veckan, så jag har möjlighet att få in ett konditionspass också. Nu ska fettet flyga!

*glädjedansar på mattan*