Förändringen sitter inte bara i kroppen

Människor som genomgår en GBP tappar ju i regel väldigt mycket i vikt på kort tid, så även för mig. Innan jag gjorde operationen hade jag svårt att förstå alla som pratade om hur svårt det var att känna igen sig själv efteråt. Vadå svårt?! tänkte jag. Det måste ju vara en underbar känsla att tappa sin övervikt så snabbt! Vem orkar vänta?!

Men ärligt talat, det är helt sant. Förändringen som ens kropp går igenom går så fort att man inte hinner med. Saker som varit sanna under så lång tid kastas plötsligt omkull, och man hinner precis förstå vad det är som händer, innan det ändras igen.

Det värsta av allt upplever jag ändå är känslan att man inte har ändrats alls, att man är precis som var innan och ser ut precis som man gjorde innan. Jag kan inte se skillnaden när jag provar kläder på morgonen, samtidigt som jag absolut ser skillnaden när jag provar kläder i butik.

Det är otäckt hur sinnet kan spela ett spratt med en på det sättet, hur fokus kan hamna på det man inte är nöjd med, istället för hur långt man faktiskt har kommit. Läskigt, väldigt läskigt.

13442239_10153790088068510_4942368877941867451_n

2011 vs 2016

Annonser

Är det verkligen jag?

Det står en tjej framför de fria vikterna på gymmet. Hon kör hårt, svetten rinner från hennes hår, ner över kinderna och droppar så småningom på tröjan.

Det är hennes fjärde månad på gymmet. På fyra månader har hon gått från otränad och trött till stark och hyggligt tränad. Hon orkar länge på crossen nu, och har ökat vikterna flera gånger.

f0bc7574f7a525c61d89f5884fe56a9d

Jag fattar fortfarande inte att det är mig själv jag ser i spegeln, att det är jag som orkar ta tyngre och tyngre vikter och som kan böja mig bättre och bättre. Det är ofattbart. En del av mig önskar att man kunde känna hur det kändes när jag började och känna hur det känns nu, bara för att jämföra.

Tacksamhet. Ödmjukhet. Glädje. Tack för att jag fått möjlighet att göra det här för mig själv. Tack för att min kropp fortfarande orkar. Tack för att jag orkade ta mig ur ett missbruk och gå vidare, stärkt.

Att vilja och våga förändra sig

Jag funderar mycket på det här, att vilja ändra sig och att sedan våga det. Alla som någonsin medvetet förändrat sig vet hur svårt det är. Det är svårt att bryta vanor, svårt att förändra den bild man har av sig själv. Och det gäller inte bara utseende, det blir ju någonstans ännu värre när man försöker förändra hur man tänker och förhåller sig till saker.

Det känns som om jag håller på att upptäcka nya saker om mig själv, saker som jag kanske misstänkt innan, men som inte kommit till ytan förrän nu. Jag tror att det satte igång med uppbrottet förra året, en process som nu börjar ge frukt. Jag börjar inse inte bara vart jag är på väg, utan vart jag faktiskt vill vara på väg. Och mest av allt börjar jag inse att jag faktiskt själv vill förändra och bryta gamla mönster. Jag vill lägga min energi på det här.

i-cant-change-the-world-but-i-can-change-the-world-in-meKälla.

 

 

Nya mål – ny kategori

Nya målsättningar för ett nytt år kräver också en ny kategori. Jag har döpt den till 365, vilket kort och gott står för 365 dagar av förvandling.

365 dagar att förändra mitt liv och vad som hänt i slutet av förvandlingen. Jag gör inga anspråk på att på något sätt ”vara klar” efter den tiden, men jag vill se hur långt jag kommer och hur jag kommer må då.

doing this for meKälla.

Det känns bra. Jag vill att det ska bli bra. Hur bra återstår att se. Imorgon. Dag 1.

 

Vilken förändring!

Någon av er som sett The Biggest Loser någon gång? Säsong 13 sändes ju i USA under 2012, och då var kvinnan i videoklippet med. Hon heter Kim Nielsen. Hon påbörjade sin resa i BL när hon vägde 252 kb (ca 114 kg) och när tävlingen avgjordes hade hon gått ner runt 54 kg. Helt otroligt. Hela hennes förvandling är helt otrolig.

Just nu är det här en av mina stora inspirationskällor. Det är inte omöjligt.

Förändring… och sen då?

Är jag samma människa idag som jag var för tio år sedan? Självklart inte. Jag tror inte det finns någon människa i hela världen som kan hävda att man är exakt samma person idag som man var för tio år sedan. Men jag kan säga att jag inte ens är samma person idag som jag var förra året, på en helt grundläggande nivå.

Det slog mig igår efter intervjun hur annorlunda jag är idag mot tidigare. På vissa sätt har det handlat om att hitta tillbaka till tidigare intressen eller prioriteringar (som träningen) och vissa fall har det handlat om att vakna upp och testa något nytt. Och mest av allt handlar det om förändringen i inställning och tankesätt.


Bildens källa.

Alla kan förändra sig, det är vi nog överens om. Själva förändringen i sig är inte så svår, i början brukar motivationen vara så hög att det går som en dans. Nej, problemet uppstår efter ett tag när motivationen tryter och man måste fortsätta ändå. Man måste göra det till en vana. Det är här jag upplever det stora problemet.

Jag skaffade mitt träningskort i början av juli och har sedan dess tränat mer eller mindre regelbundet. Avbrotten har varit på grund av sjukdom eller liknande. Men så plötsligt nu, i mitten av oktober, är motivationen som bortblåst. Jag är inte sjuk, det är inte mer på jobbet än vanligt, och jag tror till och med att jag har lite mer fritid än vanligt. Hur går det ihop?

Om det är någonting jag lärt mig under all tid är det att inget kommer hända om inte jag ser till att det händer. Har jag ingen motivation så får jag jaga ifatt den helt enkelt. Jag brukar titta på en hel del bloggar för att hitta inspiration. Den här bloggen använder jag mig av rätt mycket. Och den här. Sedan får vi inte glömma den här heller.

Ibland tittar jag på Biggest Loser också, eller på bilder från deras förändringar. Vad som helst för att komma ihåg att det inte är omöjligt och att det går att göra!

I grund och botten handlar det om att jag inte vill ge upp. Jag vill fortsätta sträva framåt och bli bättre hela tiden. Jag vill kunna se tillbaka om ett år och säga att jag inte är samma person jag är nu.