Första arbetsdagen

Så är man officiellt ”frisk” och har därmed varit och jobbat för första gången sedan i onsdags. Duktigt trött såhär på kvällen. Tidigare under kvällen hade jag onlineseminarium också, det gick helt okej.

Jag känner att det är dags att ta tag i saker igen nu, mat och kanske lite lätt motion. Jag har ett nytt PT-pass på torsdag (om jag är tillräckligt bra då) så imorgon funderar jag på en enkel promenad. Fast det har ju snöat rätt mycket här… Något att tänka på helt enkelt.

Insåg igår också att jag måste rensa garderoben igen. Har alldeles för mycket kläder som jag inte använder, som i sin tur tar alldeles för mycket plats. Håll utkik efter auktioner på Tradera inom en snar framtid! 🙂

Intervjuad

Nu har vi haft besök av den mycket trevliga journalisten Barbro och fotografen Thomas. Spännande, intensivt och väldigt roligt! Massor med bilder på både mig och mannen, och så hela min historia förstås.

Det känns väldigt konstigt att gå igenom hur man blev sjuk och vad man gjorde då, till hur det är nu. Men jag inser hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som fått möjligheten att genomföra den här resan och träffa alla fantastiska människor på vägen.

Och framför allt hur glad jag är över att ha hittat min bästa vän och min blivande man när jag mådde som sämst. Alltid oavsett, älskling!


Bild från februari 2012.

Bild från Milano, maj 2010.

Tiden flyger

Dagarna bara rusar fram, och jag inser att jag inte bloggat på ett tag. Inte för att jag inte vill, utan för att tiden går så himla fort! Jag börjar i alla fall äntligen bli frisk (peppar peppar!). Kanske, förhoppningsvis, hinner jag få in ett träningspass på fredag morgon, innan jag åker till bokmässan, annars får det vänta tills jag kommit hem.

Annars tänkte jag bara visa upp det här fina halsbandet som jag köpte igår. Ugglor är ju på tapeten just nu (har en tröja med en uggla från Lindex sedan tidigare) och jag tycker väldigt mycket om dem. Dessutom tycker jag det passar lite extra bra när man är lärare, för vi är väl alla kloka som ugglor, eller?

20120926-160624.jpg

Det här är egentligen en berlock till ett armband som jag hängt i min nyckelknippa istället. Ni som känner mig vet ju att jag brinner för engelskan och kulturen, så det kändes helt naturligt att ha en del av det med mig överallt. Inget Eifeltorn för mig liksom, jag kör på Big Ben istället!

20120926-160639.jpg

Både halsbandet och berlocken finns på Glitter.

Imorgon är alltså sista arbetsdag på plats för mig den här veckan, tidigt på fredag morgon åker jag till Göteborg för att gå på bokmässan. Jag passar på att ta en hel helg i Göteborg tillsammans med mamma och gudmor. Tjejhelg! Supermysigt och väldigt behövligt.

Innan dess ska jag äta middag och shoppa lite med fina C (ikväll alltså), imorgon är det AW med gamla jobbet och sedan är det ju liksom dags. Jag ska försöka samla på mig lite träningsvilja också, för sen ska här tränas om jag så ska hosta ihjäl mig på kuppen! 😛

Övning ger färdighet

Idag hamnade jag och mannen lite oväntat på Friday’s. Deras mat är så sjukt god, men inte så värst nyttig alla gånger.

Det är ju heller inte någon vidare bra idé att gå ut när man är riktigt hungrig, i alla fall inte om kalorier ska hållas nere. Och i vanlig ordning slänger jag ett öga på menyn och vill i princip äta ALLT.

Det slutade med en delad förrätt samt en av deras fantastiska burgare till huvudrätt. Ingen efterrätt heller, heja mig!

Det känns också extra skönt att jag varit och tränat idag också! 🙂

Att sörja sig själv

Igår på kvällskvisten satt jag framför Youtube och tittade på Supersize vs Superskinny. Jag har alltid tyckt att det programmet är ganska bra, främst med tanke på att de faktiskt tar upp det här om orimlig storlekt på måltidsportioner, oavsett åt vilket håll, och att de följt tjejerna som hade olika typer av ätstörningar. Jag kände ju liksom igen mig där.

I avsnittet som jag tittade på igår fick man träffa en av tjejerna igen, ungefär ett år senare. Hon hade i princip blivit frisk från sin anorexia och såg hälsosam och bra ut. Hur kul som helst, tills de intervjuade en psykolog (hon kan ha varit psykoterapeut också) där hon sa vad som var viktigt för att bryta och behandla en ätstörning. Några av de saker hon tog upp var:

– ovillkorligt stöd
– äta tillsammans med andra
– att andra inte kommenterar maten man äter
– visa förståelse (och alltså inte håna, förakta eller förringa problemen)

Hon hann inte mer än att prata klart förrän tårarna brände bakom ögonlocken, och innan jag visste ordet av låg jag i älsklingens knä och grät. Enligt psykologen var den genomsnittliga behandlingstiden för en ätstörning 6 (!) år, och plötsligt kändes allt så tungt. Jag grät för att jag måste gå igenom det här, för att jag kunde varit frisk idag om mitt ex trott på mig när jag sa att jag nog hade en ätstörning (han bara skrattade åt mig och sa att jag hade dålig karaktär) och för att jag förstört så många år av mitt liv på den här skiten.

Älsklingen, den mest fantastiska underbara människa som han är, bara höll om mig, tröstade mig och viskade lugnande ord. Han är en stor anledning till varför det gått så bra nu, han ger mig verkligen ovillkorligt stöd. ❤