Saker som bara tjocka människor känner igen

Jag har spenderat en del tid med att läsa Lady Dahmers blogg. Framför allt tycker jag hennes inlägg om att vara tjock är intressanta, och en del av dem har hög igenkänningsfaktor hos mig. Bland annat hade hon länkat till Hanna Marie Fiddeli och ett inlägg om fatshaming, och om smala människor har förstått hur det är att vara tjock.

Hanna tar upp en del frågor, och jag känner igen mig i varenda en!

Har ni svårt att få plats i biostolar? – Usch, ja. Varenda gång man skulle gå på bio var det ett måste att vara där tidigt, så jag inte skulle stöta emot den som satt bredvid  när jag satte mig ner. Att få ned jackan under mig var bara att glömma, och mardrömmen var att vara sist där och slå ned någons dricka när jag satte mig. Ja, det har hänt.

Är ni oroliga för att bli avvisade ur flygplanet när ni flyger? – Ja, eller att inte få plats i stolen. Jag kunde aldrig fälla ned det lilla bordet hela vägen ner, och det var alltid en kamp att få på sig bältet. Ångesten.

Får ni blåmärken pga trånga stolar i föreläsningssalar? – Ja. Stolar med sidostöd hatade jag. Om jag ens fick plats fick jag enorma blåmärken på sidan av benen och höfterna. Försök ni att sitta stilla och fokusera på vad det än är man ska göra.

Tycker ni det är jobbigt att åka buss pga ni spiller över på andras säten? – Ja. Det gick så långt att jag och min mamma började skämta om det. ”När vi inte tar upp mer än ett säte, då är man smal nog!”.

Har ni nekats behandling i vården pga din vikt? – Nja. Inte nekats, men ständigt fått höra att alla mina problem berodde på min övervikt. Jag hade ständiga ryggproblem och varje gång jag sökte hjälp fick jag höra att det berodde på övervikten, tills jag träffade en kiropraktor som hjälpte mig och tydligt klargjorde att problemen inte hade med vikten att göra. Det tog bara åtta år innan någon trodde på mig.

Kan ni gå in i en butik utan att hitta en enda sak i er storlek/som er kropp ens får plats i (inte ”sitter bra” utan INTE FÅR PLATS I)? – O ja. Det handlade bara om vad man fick plats i, inte vad man helst ville ha på sig. Tydligen ska tjocka människor inte ha någon modekänsla och nöja sig med vad som.

Möts ni av folk som antar att ni är ohälsosamma, karaktärslösa, lata och lite dumma i huvudet dagligen? – Japp. Blickarna och tisslandet. Varje dag någonstans.

Görs det TV-program som går ut på att folk med kroppar som er på farligt snabb tid ska förändra sin vikt? – Hell yeah.

Används er kroppstyp som ett komiskt inslag i TV? – Ja. Jag minns första gången jag reflekterade över Monica och hennes ”storlek” i Vänner. Nedslående.

Det finns fler exempel. Jag vet att jag tappat (rättelse: jobbat stenhårt för att bli av med) nära 35 kg nu, men på många sätt är jag fortfarande tjock i huvudet. Jag fattar. En del av mig är överlycklig att jag äntligen, äntligen inte tillhöra de där tjocka människorna längre, att jag kan gå in i ett rum och inte vara största människan där. En annan del av mig förstår inte det, och väntar på att vakna upp ur det här och inse att jag är den jag alltid varit – tjock, och därmed mindre värd. För så är det. Tjocka människor anses per automatik lata, karaktärslösa och lätt dumma i huvudet.

Fy.

Annonser

Vikthetsen

Jag börjar inse mer och mer vad det är som stjälper mig hela tiden. Överallt, i princip vart man än vänder sig, talas det om hur mycket man väger, hur mycket man gått ner eller inte, och efter det bedöms man som duktig eller misslyckad.

Galet.

Vi vet ju att vågen inte säger hela sanningen. Vi vet att man kan träna och till slut väga mer än man gjorde från början, men med en starkare, friskare kropp. Så varför denna vikthets hela tiden?

Bildens källa.

Skulle jag vara en sämre människa om min trivselvikt blir 5 kg högre än vad läkaren säger? Är jag inte värd att må bra för att jag satsar på styrketräning, och mina resultat inte syns på vågen?

Mest blir jag förbannad på mig själv för att jag går på det hela tiden. Jag är en del av det, har uppmuntrat det. Jag har också fyllt i mina resultat vecka för vecka för att sedan jubla över ett minskat gram.

Sanningen är att vikten verkligen bara är en siffra. Den kan hänvisa till saker och antyda saker, men för mig sitter hälsa i själva kroppen. Ryggont säger mig en sak, träningsvärk en annan. Huvudvärk, trötthet och illamående säger mer om min hälsa än om det skulle stå 65 kg på vågen.

Jag mår inte bra av vikthetsen, jag lägger ned den nu. Och för säkerhets skull vill jag bara säga att jag talar för MIG, ingen annan. Jag har inga problem med att andra gör på annat sätt än jag gör, men att rigoröst notera vikten varje dag fungerar inte för mig. Det handlar inte om vikt.

Det handlar om H Ä L S A.

 

Att hålla sig flytande

Ni har säkert märkt att det inte så mycket glädje i bloggen just nu. Det beror inte på att jag inte är glad, utan att det finns väldigt lite tid att skriva på. Mina dagar går i princip ut på att jobba, träna, sova och sedan göra om allting igen. Emellanåt hinner jag träffa lite vänner också, som igår när jag träffade C för första gången på typ en månad!

Det är inte så lätt att komma iväg på träningen nu som det brukade vara heller. Efter veckan med halsont har det varit kämpigt och trögt. Det är väl säkert för att jag måste komma in i rutinen igen. Idag ska jag i alla fall hinna iväg, innan jag ska träffa kusinbarnet för första gången. Gud, vad mycket söta barnkläder det finns nuförtiden förresten! Jag hade lätt kunnat handla upp hela butiken!

Från vad jag läser på andra bloggar, verkar det vara många som är inne i någon slags mellanperiod just nu. Inte så mycket att göra, bara att rida ut. Jag ska försöker engagera mig själv lite mer, få tillbaka glädjen i både bloggandet och träningen. Jag har ju egentligen inte någon lust att sluta varken blogga eller träna!

 

Det goda med det onda

20120517-151538.jpg

Bild från Malmö, 2012-05-13

Åh så skönt med lite ledigt mitt i allt! Jag har, förutom en promenad tidigare idag, hållt mig inomhus. Jag har passat på att spela spel, titta på serier och laga mat. Just nu står en köttfärssås och puttrar på spisen. Om någon timma ska vi iväg på fotbollsmatch också.

Jag tänkte egentligen ägna det här inlägget åt funderingar som ett inlägg från Ztorzillen satte igång. Det handlar om positiv vs negativ på bloggen. Man kan väl säga att det i grund och botten handlar om motivation. Jag vet inte hur många gånger jag blivit irriterad över just ”gnäll” som cirkulerar mycket på bloggar, och det kan mycket väl få mig att sluta läsa på ett tag. Men jag vet också hur skönt det kan vara att känna att det inte bara är jag som har samma problem eller som mår dåligt. Ibland kan jag mycket väl nästan spy på överpositiva människor som inte ens låtsas om att det faktiskt kan vara jobbigt ibland.

Vi är väl alla överens om att på ens egen blogg får man publicera vad man känner för (inom rimliga gränser förstås). Och vi är väl förstås också överens om att det är upp till var och en att bestämma vad man vill läsa om. I mitt fall kan man ju lugnt säga att man inte går igenom vad jag har gått igenom med hetsätning utan att tappa tron eller känna frustration. Bloggen är mitt främsta redskap att hantera det. Men betyder det att jag har ett ansvar mot er som läser? Är det mitt ”uppdrag” att vara peppande, motiverande eller bara skriva om positiva saker?

Jag kan garantera er att det kommer dyka upp jag-mår-piss-inlägg emellanåt och det kommer att komma dagar när jag bara vill skrika ut frustrationen, men i grund och botten vill jag vara en positiv person. Vad jag försöker säga är att man kanske måste ta det onda med det goda? Jag älskar bloggar som för mig känns äkta, där det kommer både bra och dåliga dagar.

Vad får er att fortsätta läsa?

Andas

Man vaknar av att solen kikar in genom persiennerna. Mysigt. Det är varmt under täcket, och för några ögonblick lockas man att ligga kvar.

Men, är det måndag så är det. Lunch fixad, frukost nedpackad, håret i bekväm toffs and away we go. Det är kyligt i luften, men inte kallt. Friskt.

På jobbet finns inga kaffefilter. Jag orkar inte bry mig, går igenom mailen istället. Intet nytt under solen. Arbetsdagen börjar i min språkstudio, ännu inga elever som ska arbeta. Flera lärare, en del med väldigt underliga frågor, hinner titta förbi.

Stressen gör sig påmind. Andas. Andas. Andas.

Äntligen finns det kaffe. Sådär. Lite bättre blev det i alla fall.

Ärren inombords

I augusti är det tre år sen jag lämnade Småland för nya äventyr i Göteborg och Stockholm. Man byter utsikt från sitt fönster och mark under fötterna, men ärren man bär med sig då? Jag blev så frukstansvärt ärrad under mina 10 år i Jönköping. Jag läker fortfarande, men ibland undrar jag. Är det verkligen läker som man gör?

Att läka betyder ju att ett sår växer igen, helas, men att det kanske blir en liten defekt kvar som påminner dig om att en gång i tiden hade du en skada som gjorde ont, just där. Det går att sätta plåster på fysiska sår, lagga gips och bandage och äta smärtstillande tills allt är okej. Men hur plåstrar man om en trasig själ, ett brustet själförtroende och en själbild i bitar?

Det känns som om jag har pusslat så länge nu. Jag tror hela tiden att jag är klar, att nu är bara ärren kvar och inte smärtan. Men sedan kommer den lilla, lilla påminnelsen och pang så brakar pusslet ihop. Jag börjar limma igen, och tänker att den här gången är limmet starkare. Oftast är det också så. Och jag får hjälp att pussla.

Hjälper  det verkligen? Skärvor som limmas ihop är fortfarande en defekt helhet. Kommer jag alltid vara defekt nu? Kommer jag aldrig komma undan hur jag kände? Är ett ärrat inre allt jag kan hoppas på nu?